aneditingeye header
04:28 - 03/05/2013

Kvinnohat är konst.

Jobbar på en powerpoint-presentation om hur mäns våld mot kvinnor romantiseras i modereportage/annonser/kampanjer. Vet att Genusfotografen skrivit utmärkt om detta tidigare, men eftersom jag inte är hundra på att ni som läser också läser Genusfotografen tänkte jag bjuda på dessa “sköna” bilder, som en liten fredagstreat sådär:

Vogue-Hommes-International-Paris

Kvinna som blir strypt :D

benicio-del-toro-dolce-and-gabbana-suit-lofficiel-del-hommes-winter-2012-cover-naked-woman-censored__oPt

Naken, hjälplös och kanske även livlös kvinna. Påklädd, ilsken man. Inspirerande omslag, det må jag säga!

dolce-and-gabbana-rape-ad

image sources unknown

……Och så avslutar vi med en gruppvåldtäkt, signerad Dolce & Gabbana!

Blir riktigt sugen på att köpa hennes baddräkt när jag ser denna, N-O-T.

 

Okej. Nu tar vi ett djupt andetag (riktigt djupt, yogadjupt) och frågar oss själva hur den här typen av grovt romantiserande av mäns våld mot kvinnor i media påverkar hur män och kvinnor ser på mäns våld mot kvinnor i verkliga livet? Hur fruktansvärt normaliserat är inte mäns våld mot kvinnor när sådana här bilder används i marknadsförande syfte?

Vissa journalister och skribenter som skriver om  mode tycker att vi inte får bli alltför moraliserande, att vi måste tillåta modet att vara en konstform på samma sätt som musik, litteratur och film tillåts vara det. Vissa anser att ett alltför stort hänsynstagande till moral dödar kreativiteten, KONSTEN.

Ni har rätt, jag erkänner det, ni har rätt av den enkla anledning att kvinnohat och våld mot kvinnor romantiserats inom konsten och kulturen sedan urminnes tider. Kvinnohatet inom konsten är vardagsmat. Berömde filosofen Friedrich Nietzsche skrev att kvinnor inte är “av naturen intelligenta” och omtalas som en av historiens största och mest tongivande filosofer. Vi arrangerar ett Strindberg-år för att hylla en författare som ansåg att kvinnor är små, dumma och duger bäst som slida (!). Vi ser otaliga TV-deckare och filmer där kvinnor våldtas, mördas och skändas och ser det som underhållning. Vi lyssnar på när Kanye West i låten All of the lights sjunger “I slapped my girl, she called the feds” (en låt som förövrigt görs i samarbete med Rihanna, en kvinna som utsatts just för denna typ av våld) och kallar honom ett musikaliskt geni.

När Valerie Solanas’ SCUM-manifest sattes upp härom året var det dock annat ljud i skällan. Huvudrollsinnehavaren mottog dödshot och män rasade över hela internet om hur manshatande, vidrigt och förnedrande Solanas’ text är. Så vad gör dock SCUM-manifestet? Jo, Valerie Solanas’ tar de facto det (normaliserade) kvinnohat som riktats mot kvinnor i århundranden och applicerar det istället på männen. Gör hon det på ett radikalt sätt? Absolut. Skiljer sig de åsikter hon uttrycker om män nämnvärt från de åsikter män genom tiderna uttryckt om kvinnor, genom ord och handling? Nej, det gör inte det. Men männen blir arga, upprörda och känner sig kränkta. De är inte vana att hantera och ta emot könsgrundat hat, eftersom det helt enkelt inte finns någonting som heter manshat i vårt samhälle (tyvärr Pär Ström).

Nu ska jag fortsätta skriva på min sociologiredovisning om just SCUM-manifestet. Är nyfiken på hur det kommer mottas av mina amerikanska klasskamrater.

Trevlig helg!

 

 

 

03:53 - 02/05/2013

You’re looking skinny like a model with your eyes all painted black, just keep going to the bathroom always say you’ll be right back

kate moss

pic: Models.com

 

Jag tror ingen missat reaktionerna/debatten kring att en av Sveriges större modellagenturer ska ha scoutat tjejer utanför en ätstörningsmottagning i Stockholm. Min första reaktion var att detta är helt fruktansvärt, och samtidigt nästan tragikomiskt. Sedan läste jag Daniel Björks krönika på bon.se där han bland annat skriver att han skulle vilja veta vilken agentur detta rör sig om samt att det är nödvändigt att veta om detta är något som är “satt i system” eller om det rör sig om en (galen) modellscout som agerade på egen hand utan direktiv ovanifrån. Här håller jag med Daniel Björk i det han skriver, jag tänker också att det är viktigt att veta vad som menas med “utanför” en ätstörningsklinik, pratar vi bokstavligen utanför dörren eller ett kvarter bort? Såg hen som blev tillfrågad uppenbart sjuk ut (det är ju nämligen så att inte alla med ätstörningar är sjukligt underviktiga)? Självklart kan man se detta som ett tecken på hur smalt idealet inom modevärlden faktiskt är, det motsätter jag mig inte, men som Björk skriver så är det väldigt lätt att hata på modevärlden. Alla vet ju att vi som på olika sätt ägnar oss åt mode hatar fula, tjocka och dåligt klädda människor.

Sedan blir jag dock lite konfunderad när Björk börjar hänvisa till en svensk studie från 2006 som pekar på att kulturella faktorer endast står för 5 % av alla anorexiafall, medan “genetiska faktorer anses ansvara för över hälften – de återstående är individuella faktorer i närmiljön (som att ha blivit mobbad)”. Då tänker jag såhär: ligger det i kvinnors natur att utveckla ätstörningar? Jag menar, eftersom man beräknar att kvinnor står för cirka 75% av alla fall av ätstörningar? Nja, det känns ju lite märkligt om kvinnor skulle vara biologiskt mer benägna än män att utveckla ett problematiskt förhållande till mat, eller?

Jag tror nämligen att de “återstående” faktorer (vilket borde utgöra runt 35- 45%) som studien talar om är faktorer i närmiljön som rör hur samhället (vi alltså, det är ju vi som är samhället) anser att flickor och kvinnor ska vara, och som formar den idealbild som modebranschen och media ständigt reproducerar. En objektifierande och sexualiserande syn på unga kvinnors och kvinnors kroppar, i kombination med att som kvinna ständigt vara medveten om att en i första hand döms efter sitt utseende och kropp snarare än efter sina inre kvaliteter, är enligt mig det enda verkliga sättet att förklara varför de allra flesta som lider av anorexia, bulimi och andra ätstörningar är flickor och unga kvinnor. Ätstörningar har ofta en långt mer komplex förklaring än att bara handla om önskad viktnedgång, ofta lider personer med ätstörningar av låg självkänsla i kombination med prestationsångest och höga krav på sig själva. Egenskaper som många kvinnor jag känner, inklusive mig själv, i någon utsträckning besitter. Dessa egenskaper behöver inte ha utvecklats enbart på grund av samhällets krav, strukturer och idealbilder, men ingen människa vandrar heller genom livet i en opåverkningsbar bubbla. Dålig självkänsla är inte en medfödd egenskap.

Björk skriver också, lite som ett slags försvar, att endast tre av världens tio högst betalda modeller har storlek 34, resten “är större” (med “större” får jag i detta sammanhang gissa på att det är storlek 36 som avses, för särskilt många modeller med storlek 38 och uppåt är mig veterligen svårt att hitta på Models.com’s listor). Om detta har jag två saker att säga:

1. Jag tror inte riktigt det stämmer. Jag har nämligen storlek 34. Jag är 176 centimeter lång och väger runt 55 kilo. Är jag smal? Ja. Är jag lika smal som de flesta modeller är? Nej, långt ifrån. I jämförelse med vissa av de modeller som gör visningar ser jag ut som att jag gillar att trycka tre cheeseburgare före lunch, vilket säger någonting om hur smalt idealet verkligen är.

2.  Att utgå från de tio högst betalda modellerna i världen när man talar om detta är inte riktigt en hållbar strategi då dessa modeller oftast är något äldre och har varit med i branschen länge så de lyckats bygga upp en stabil karriär och kan ta ut höga löner. En modell som Kate Moss (som visserligen är en av de tre som drar en storlek 34) har krasst sett “råd” att väga mer än en 16-årig ryska som skickas runt på castings.

3. Storlek 36, som ofta ses som en smal men “hälsosam” storlek, kan vara riktigt jäkla smalt beroende på personens benstomme och proportioner. Att enbart tala om storlek funkar inte riktigt.

Tack för mig.

*Rubriken är hämtad från låten “Lua” med Bright Eyes

 

 

 

 

 

12:29 - 09/04/2013

NICKI MINAJ FOR ELLE / kort om konstruerad vs naturlig kvinnlighet.

nicki-minaj-elle-magazine-2013-april-make-up-free

Nicki Minaj for ELLE Magazine April 2013

 

Hej!

Är mitt uppe i mina midterms och borde egentligen plugga just nu, men hade till uppgift att välja ut olika reklamannonser till min Marketingkurs och köpte därför senaste numret av amerikanska ELLE, med Nicki Minaj på omslaget, och slogs av en tanke jag tänkte att jag skulle dela med mig av. I tidningens “editor’s letter” står det såhär om tanken bakom omslaget:

“And if there’s anyone with a distinctive style, that’s cover girl Nicki Minaj. You’ve never seen her quite the way she looks in our pages this month. Stripped of her multicolor wigs, purple fur eyelashes, and rib-crushing corsets, she tells us that she felt naked without the accessories of her well-known personae, honed to glossy, outré perfection on her biweekly outings on American Idol. What is revealed is a beautiful young woman whose honesty comes through on all fronts”

Eh, okej. Är det bara jag som får en lite konstig eftersmak av detta? När jag läste detta kom jag att tänka på en artikel Daniel Björk skrev för BON (kan ha varit Rodeo också, detta var något år sedan om jag inte missminner mig) som i stora drag gick ut på att media tenderar att “förändra” kvinnliga kända skådespelerskors/sångerskors/musikers image på ett helt annat sätt än de gör med manliga, vilket detta är ett klockrent exempel på. Detta fenomen är ju givetvis knutet till synen på kvinnor som “vita dukar” (vet att jag skrivit om detta tidigare) som en kan applicera sina egna fantasier och föreställningar på, samt på synen på mäns identitet som starkare och mer beständig än kvinnors.

Visst, jag kanske överanalyserar en aning också, men jag blir så otroligt trött på besattheten av naturligt vackra kvinnor (denna naturlighet är förövrigt mycket konstruerad och innefattar sällan naturliga kvinnliga saker såsom ben-, arm- och könshår, vilket ju är minst sagt intressant) vilket är det klart underliggande temat i ELLE’s “makeover” av Nicki Minaj. VARFÖR är det så otroligt viktigt att visa att Nicki Minaj MINSANN är vacker även utan sina färgglada peruker och lösögonfransar? Varför? Det är så otroligt trist och blir ett sätt att reducera henne på, jag menar, Nicki Minaj leker med och överdriver ju AKTIVT kvinnliga attribut för att både reclaima och ifrågasätta just denna konstruerade kvinnlighet, det är ju det som gör henne så intressant!

Nä, jag blir så trött alltså.

09:12 - 15/03/2013

USA, Khemiri och äntligen fredag!

lea-seydoux4

Min girl crush Léa Seudoux i Elle Korea, fotograferad av Eric Guillemain

Hej alla coola! (haha skoja)

Jag känner mig som en riktig luris när det kommer till denna blogg, bloggar väldigt sällan och säger hela tiden att jag ska blogga mer, utan att göra slag i saken. Har dock bra skäl denna gången, såsom att jag 1) har flyttat till USA och försöker vänja mig vid att leva i ett helt nytt land och en ny kultur och 2) har börjat på college och slutligen 3) hade inget internet under en lång tid. Så, när dessa ursäkter är avklarade och mitt dåliga samvete tynger lite mindre kan jag kanske komma till ämnet.

Alltså. Khemiris text i DN Kultur?! Ja, jag VET att detta är en modeblogg men jag måste ändå länka den (pft, som om inte alla läst den redan) för detta är en av de mest fantastiska texter jag någonsin läst. Ja, faktiskt. Visste ju sedan tidigare att Khemiri är ett geni och en litterär begåvning av rang, men denna text slår nog allt han tidigare skrivit. Har läst den kanske fyra gånger nu och gråtit varje gång. Idag skrev även en annan begåvad författare, Johannes Anyuru, den här också mycket välskrivna och angelägna texten om förorten. Gillar även det faktum att Anyuru och Khemiri är vänner, även om det inte direkt hör till saken.

Förövrigt så har jag och mina vänner Matilda och Christian startat en feministisk klubb på vårt college, FIT, som vi kallar för “Simone’s Society”. Simone är självklart en referens till älskade Simone de Beauvoir, och jag är så himla glad över den här klubben, för gud ska veta att den behövs. Har i veckan varit med om att mina professors skämtat om 1) Chris Brown’s misshandel av Rihanna 2) Gjort sig lustiga över Hillary Clinton’s “dåliga” figur (vad i helvete?!) samt 3) Skämtat om att kvinnor inte vet var bromsarna på bilen sitter. Blir helt rasande och försöker säga ifrån, samtidigt vill jag tyvärr inte hamna på kant med mina professorer eftersom jag, likt den eviga plugghäst jag är, ju vill ha bra betyg. Så himla svårt är det.

Förutom den grejen, och vissa andra saker såsom enorma klyftor och liknande, så älskar jag New York sanslöst. Drömmer mardrömmar om att bli utkastad ur landet och förbannar det faktum att ingen av mina föräldrar är amerikan (min högsta dröm som liten var att vara bilingual) så att jag med säkerhet vet att jag får stanna här för evigt om jag skulle vilja det. Det enda lite deppiga ur modesynpunkt är att svenskt mode känns en aning långt borta, och jag känner mig ganska distanerad från vad som händer i den svenska modevärlden just nu, av naturliga skäl. Ska försöka uppdatera mig så fort mitt gigantiska midterm i Art History är över, så less på renässanskonstnärer nu…

OKEJ detta är det mest babbliga inlägg jag någonsin skrivit, återkommer (lovar) inom kort med mer matnyttiga analyser. Trevlig helg!

 

05:47 - 10/02/2013

Beyoncé, Victoria’s Secret och det manliga behagandet.

item0.rendition.slideshowWideHorizontal.victorias-secret-fashion-show-backstage-ss01

pic: Vanity Fair

 

Sitter med Klara på vårt kvartersfik och söndagslanar (dels för att det är mysigt, dels för att den person vars wifi vi snyltat på i några veckors tid uppenbarligen bestämt sig för att bli snål…eh) och tittar ut på resterna av snöstormen (haha alltsååå, folk här ba *laddar ner en blizzardapp* för något som typ är ett helt vanligt snöfall?) och funderar på vad jag ska skriva om som jag inte redan skrivit om tusen gånger tidigare (även om vissa ämnen förtjänar att skrivas om tusen gånger om så kan det ändå bli lite tröttsamt).

För någon/några veckor sedan dök det upp ett GQ-cover där Beyoncé hade blivit fotograferad av Terry Richardson (a.k.a biggest creep ever) under rubriken “Sexiest women of the 21st century” och well, startade en slags debatt som bland annat Rodeos kloka Agnes B skrev om här. Hon kritiserade givetvis hela grejen men tyckte att vi inte får glömma vad Beyoncé faktiskt gjort för feminismen i form av uttalanden och handlingar. Jag håller med Agnes där, för är det inte i sig närmast att betrakta som ofeministiskt att ifrånta Beyoncé hela hennes feministiska legacy bara för att hon poserar utmanande/sexigt på ett tidningsomslag? Jo, jag tycker nog det.

Problemet är väl snarare hur vi ska se på det hela? Vad betyder det att Beyoncé, som bland annat nyligen gjorde ett jäkligt träffsäkert uttalande om hur sjukt det är att män hela tiden har tolkningsföreträde angående vad som är attraktivt och kvinnligt, ändå väljer att ställa upp på att fotograferas av Terry Richardson i en pose som, precis som Agnes skriver, i allra högsta grad låter män definiera henne? Att hon inte är någon riktig feminist eller att vi alla är så skadade av patriarkatet att det i princip är omöjligt att inte falla till föga för det every once in a while?

Saken är ju den att båda svarsalternativen brister, enligt mig. Om vi börjar anklaga Beyoncé för att inte vara en “riktig” feminist, är inte det också att falla i den klassiska sexistiska fällan att ifrånta en kvinna hennes rätt till en åsikt/ett ställningstagande så fort hon tar av sig kläderna? Och om vi hävdar att Beyoncé inte behöver ta ansvar för detta tidningsomslag för att hon, i egenskap av kvinna, enbart gör det som förväntas av henne (dvs behaga den manliga blicken) blir det enligt mig också fel, för vi har ändå alltid ett personligt ansvar för våra handlingar och i egenskap av medveten feminist borde Beyoncé kunnat göra en djupare analys av vilka värden hon egentligen är med och förmedlar genom att ställa upp på detta.

Nu ska jag dock inte ägna sidor åt att analysera Beyoncé’s GQ-cover, utan det jag tycker är verkligt intressant är diskussionen som uppkom i kölvattnet av denna debatt, rörande huruvida det är någon skillnad på att MEDVETET göra valet att ställa upp på objektifierande omslag/bilder varpå folk började hänvisa till just Beyoncé och Lady Gaga som exempel på just detta. Kan en som kvinna göra ett AKTIVT val att “nu ska jag visa upp min kropp och vara sexig på ett tidningsomslag och det är inte objektifierande för det är MITT EGET VAL”? Nja, jag vet inte riktigt om jag tycker det. Förstå mig rätt, det är absolut en komplex fråga och jag påstår mig inte sitta på något verkligt svar på denna fråga, men enligt mig kokar detta ner till en fråga om struktur, tolkningsföresträde och en djupare fråga om det Fria Valet och om detta egentligen existerar i verklig mening?

Om Beyoncé ställer upp på ett tveklöst objektifierande och sexualiserande tidningsomslag (dessutom fotat av Terry, gud detta creep, har svårt att vara objektiv när det kommer till honom) för att hon VÄLJER det, gör det egentligen någon skillnad för hur omslaget uppfattas? Är detta inte mest ett sätt att rättfärdiga det en sysslar med? Att en egentligen kanske känner en viss ambivalens kring sin medverkan och därför intalar sig själv att “jag väljer detta” för att återfå känslan av makt i situationen? Fine, jag ser också ett problem med att kvinnokroppen ALLTID upplevs som ett objekt i avklätt tillstånd, och jag önskar också att kvinnlig avkläddhet/nakenhet/etc kunde vara mer avdramatiserad. Det blir ju också ett oerhört problem att en kvinna ses som objektifierad och sexualiserad bara för att hon är naken. Saken är bara den är omslag som Beyoncé’s framställer henne som ett sexobjekt, det är, tyvärr, inte riktigt en tolkningsfråga utan ett faktum.

Är det då fel att vilja vara sexig? Är det ens fel att ibland vilja vara ett objekt? Nej, givetvis inte. Att skuldbelägga kvinnor för att de i vissa sammanhang VILL vara sexiga blir ju i förlängningen att ägna sig åt den typen av skambeläggande av kvinnors sexualitet och lust som vi (as in vi feminister) vill bekämpa. Problemet är snarast att det ENBART är kvinnor som figurerar i dessa sammanhang på bilder i magasin, reklamer och annan media. Mäns kroppar objektifieras och sexualiseras ytterst sällan. Män får i regel vara subjekt medan kvinnor reduceras till objekt. Problemet här är alltså egentligen inte att kvinnor är sexiga eller ens avklädda på bilder, problemet är att det är det enda kvinnor får vara. Hade män agerat objekt i samma utsträckning som kvinnor hade det i min mening egentligen inte varit särskilt problematiskt.

Problemet är att tolkningsföreträdet och blicken är mannens. Det är mannen som ska behagas. Det är i grund och botten en fråga som en struktur och inom en stark struktur blir det fria valet tyvärr ytterst begränsat. Detta gäller inte bara patriarkala strukturer, utan även när vi talar om strukturer som socioekonomi och klass. Strukturen som reducerar kvinnor till att främst definieras efter sina kroppar och utseenden genomsyrar hela samhället och om du öppnar ögonen så ser du tecken på denna överallt. Kvinnor är sitt yttre, sin skönhet och sin ungdom. En kväll i december sätter jag mig och streamar Victoria’s Secret-visningen och modellerna pratar om vilken ÄRA det är att få vara med, hur det är alla flickors dröm (!?) att bli “änglar” (Victoria’s Secret-tjejerna kallas för “Angels”) och de visar inslag där modellerna sitter och fnittrar småflicksaktigt medan de pratar om hur deras drömkillar ska vara och en av dem säger att hon vill ha en kille som kan “lyfta upp henne närsomhelst, som en prinsessa” (….). Jag blir helt förtvivlad när jag ser det här, inte för att en modell uppriktigt tror att alla flickors högsta dröm är att bli Victoria’s Secret-modeller, inte därför. Nej, jag blir uppgiven för att hon förmodligen har rätt. Som kvinna är det finaste du kan göra att kunna leva på din skönhet, hence varför så många tjejer vill bli modeller. Hur många Top Model för män finns det? Hur många killar säger att de vill bli modeller? Inte så jättemånga, nej.

Gud, nu hamnade jag helt off topic här. Det jag försöker säga är att sexighet eller ens viljan att i VISSA SAMMANHANG vara ett objekt är fel I SIG. Sexighet och nakenhet är inte fel I SIG. Det blir fel när det nästan uteslutande sker på männens villkor, utefter vad män finner behagfullt, ur den manliga blicken och på kvinnors bekostnad av att någon gång få vara ett tänkande, reflekterande subjekt i mediala sammanhang. Diskussionen som pågår just nu kring män som näthatar kvinnor är förövrigt också ett utmärkt tecken på strukturen jag talar om : en kvinna attackerar du bäst genom att nedervärdera hennes utseende, utvärdera hennes knullbarhet och hota med sexuellt våld. Herregud vad matt jag blir.

 

1 of 72 |123456789...Last »
NEW POST: Hilda Sandström - OUTFIT
VIEW POSTS - VIEW PROFILE