aneditingeye header
01:06 - 08/04/2011

Kom låna törnekronan min, lid för konsten eller brinn.

Christophe Décarnin

Jaha, så Christophe Décarnin, som enligt källor ska ha vårdats på sjukhus för depression sedan i januari, är nu ute ur bilden som chefsdesigner på Balmain. Personligen har jag haft väldigt svårt för Balmain under Décarnins styre, jag fastnade liksom aldrig för trashade jeans, orkesterkavajer och paljetter. Särskilt inte i kombination, och särskilt inte efter att Décarnin visat upp i princip samma kollektion i flera säsonger Fattade aldrig dealen med det, förutom att det rent säljmässigt måste varit en succé. Christophe Décarnin är helt enkelt designmässigt ingen personlig favorit, men det känns ju sorgligt ändå, om han nu tvingats lämna modehuset för att han mår så dåligt att han inte orkar vara kvar. Och jag kan ju inte låta bli att tänka på Alexander McQueen (nej, jag tänker inte göra en utläggning om McQueen, antar att ni är lika spylessa på det som jag är, hur fantastisk han än var) och på den här traditionen att (framförallt kända) kreativa människor, människor som jobbar med konst och kultur, ofta är deprimerade och inte helt sällan slutligen tar sina liv. Jag tycker att detta är ett oerhört intressant fenomen, och jag är långt ifrån den enda som funderat och/eller skrivit kring detta.
En anledning skulle kunna vara att människor ofta blir som de förväntas bli. Med det syftar jag på att människor som arbetar med konst/kultur kanske i viss mån uppmuntras till, eller förväntas ha, ett mörkare sinnelag än andra, och därför med tiden utvecklar det. Idéen om att riktiga mästerverk måste blödas fram är fortfarande mycket utbredd i västvärlden, och myten om “den lidande konstnären” är i allra högsta grad vid liv. Psykisk ohälsa och självdestruktiva beteenden tenderar att romantiseras inom konst- och kulturvärlden och är inom vissa kretsar närmast en norm. Dock vill jag här poängtera att det är skillnad mellan finkulturell rödvinsångest och slå huvudet i badrumsgolvet-ångest. All ångest är inte åtråvärd och all ångest är inte accepterad, men idén om melankolin och den kontrollerade inre smärtan upphöjs ofta som något vackert, och kanske har detta någonting att göra med varför konstnärliga människor ofta verkar må sämre än andra?
Eller är det helt enkelt så att konst- och kulturmänniskor mår sämre än andra, och söker sig till de konstnärliga uttryckssätten just för att få utlopp för det där som skaver inuti. Kanske skapade Alexander McQueen sina fantastiska kreationer som ett sätt att avskärma sig från ångesten, kanske skrev Sylvia Plath sina suggestiva dikter för att försöka göra sig av med det skrik hon sade sig bebos av, och kanske var Balmains paljettkavajer Christope Décarnins sätt att fly verkligheten. Jag vet inte, jag tror att det finns anledning att tro att båda dessa anledningar kan stämma.
När McQueen tog livet av sig så frågade många sig varför han gjorde det, han som var så genialisk, så framgångsrik, så uppskattad, så älskad av modevärlden. Som om fina visningsrecensioner skulle räcka, som om hyllningar och geniförklaranden skulle fungera som ett botemedel mot meningslösheten, som om branschens kärlek skulle kunna ersätta den verkliga känslan av att vara älskad. När jag läser tankar, krönikor, essäer, spekulationer och andra texter kring och om Alexander McQueens liv, karriär och bortgång så slås jag av hur många förutsätter att hans självmord var välplanerat och något han tänkt på under en längre tid. Kanske väljer många att tro det för att idén om det genomtänka självmordet tycks mer storslaget, på något vis vackrare i all sin tragik. Tanken på att McQueen – och alla andra som begår självmord – lika gärna kan ha lagt snaran om halsen på ren impuls (de flesta självmordsförsök sker nämligen på impuls) verkar inte vara lika lockande.
Trots att ingen öppet romantiserar McQueens självmord så tycker jag ändå att det går att utläsa mellan raderna. Alexander McQueen är idag så geniförklarad på grund av, sitt självmord, och jag tycker det är både äckligt och tragiskt. Personligen tycker jag att mytbilden kring självmord och människor som begår det måste utrotas. Alexander McQueen begick inte självmord för att han var en lidande konstnär, utan för att han (troligen) var en förjävla olycklig människa. Självmord är liksom aldrig romantiskt eller storslaget (typ Romeo och Julia är ju det vidrigaste exemplet på romantiserat självmord) utan vardagligt, grått och fullkomligt meningslöst. Vare sig du är stjärndesigner eller inte. Jag tycker inte vi får glömma det.
Leave a comment

Josefin- 26 April, 2011 at 11:31
>Jag läste detta alldeles nyligen: http://forums.thefashionspot.com/f60/rip-alexander-mcqueen-1969-2010-2-a-117229-4.html, innan jag läste ditt inlägg ovan, och tänkte precis så. Tänkte på hur hans musa romantiserade deras liv (som sannolikt tidvis sorligt), samt hans självmord. Hur hon skildrar tragiken som något vackert, i vilket hon gärna blandar in tanken om högre makter och determinism. Ja, det är jag också trött på. Inte nödvändigtvis på sorgen i sig, utan det runt omkring. Jag antar att det är det enda sättet för många att bearbeta detta?
NEW POST: Blame It On Fashion - STRIPES ON STRIPES
VIEW POSTS - VIEW PROFILE