aneditingeye header
aneditingeye
Archive for September, 2011
07:31 - 29/09/2011
Paris day one

Idag är det min och Klaras första dag i Paris. Det är tidig höst här vilket i princip innebär att det är lika varmt som en bra sommardag i Stockholm. Hittills har vi hunnit med (efter en rolig argumentation) att uppgradera vårt rum, träffat vänner här och gått på Rick Owens visning. Förutom att vara en av våra favoritdesigners så är Rick Owens visningar alltid bästa streetstyle-spaningen. Det är en helt bisarr outfitkavalkad som är (även om jag hatar detta ord) sjukt inspirerande, även om detta inte syns särskilt bra på bilderna. Nu ska snart vi träffa upp några vänner på Le Régine, där vår vän Mike spelar skivor.

07:54 - 28/09/2011
Damir Doma spring 2012

Style.com

Dessa två looks från Damir Domas spring 2012-visning tycker jag är helt fantastiskt fina. Kanske inte direkt nyskapande, men det känns liksom okej ändå. Jag tycker om kollektion i sin helhet, men hade lite svårt för den guld/guldaktiga liksom brända färgen, den kändes inte helt hundra. Nåja, mer om detta senare.

Jag flyger till Paris tidigt imorgonbitti, eller ja, snarare inatt, vår flygbuss går vid 03:30. Det känns helt fantastiskt, även om jag just nu är så trött att det känns som att jag kommer svimma. Vi hörs!

08:32 - 26/09/2011
Paris je t’aime

img.source

Nu är jag tillbaka som vanligt, efter ungefär en månads uppehåll. Och imorgon börjar modeveckan i Paris, jag kommer att vara där från och med torsdag förmiddag (mitt och Klaras plan går 06.40 på morgonen, hur tänkte vi där?) och det känns faktiskt hur kul som helst.

Trofast som jag är ser jag såklart mest framemot mina favoriter; Gareth Pugh, Rick Owens, Ann Demeulemeester och Damir Doma. Personligen tycker jag inte att modeveckorna i NYC, London och Milano har varit så himla kul, så nu hoppas jag på Paris!

01:38 - 03/09/2011
What’s so avantgarde about Antwerp?

Iris van Herpen F/W 2011-12

Igår på tunnelbanan på väg hem från jobbet pratade jag och Victor om Avantgarde och vad uttrycket egentligen innebär. Väl hemma upptäcker jag sedan att i min mening alltid lika briljanta Sanna Samuelsson skrivit en krönika om just detta i senaste numret av Nöjesguiden och blev glad. I sin text konstaterar hon att att;
“Avantgardemode är något av en paradox. Mode som i sin yttersta bemärkelse är det som är à la mode och populärt. Avantgarde som det som står i opposition mot detta. Ändå förutsetts de kunna rymmas i en term”

Samuelsson fortsätter sedan med att påstå att avantgardemodet så att säga kört fast i gamla hjulspår och idag “ska vara svart och vitt, stramt och kantigt. Gärna så pass att det mest mänskliga av allt, kroppen, inte får plats”. Ni får ursäkta mig för mitt totalt skamlösa användande av Samuelssons citat i detta inlägg, men det är exakt såhär jag också tänker, och särskilt under den senaste tiden även lessnat på. Både den form som avantgardemodet kommit att stelna i (som Samuelsson fastslår i sin krönika) men också det minst sagt generösa användandet av avantgarde som term.

Att definiera uttrycket avantgarde kan vara svårt eftersom det i grund och botten är en subjektiv bedömning som görs när vi anser någonting vara avantgarde. För er som inte är helt hemma på det franska språket så kan jag upplysa om att “avant-garde” betyder “förtrupp” på svenska. Avantgardemode är alltså det mode som flyttar fram gränser för vad som anses vara accepterat som norm i modevärlden och samhället i stort. Idag används avantgarde ofta som ett samlingsbegrepp för allt mode som anses svart och/eller “svårt”, såsom exempelvis Gareth Pugh, Iris Van Herpen, Ann Demeulemeester, Rad Hourani och Rick Owens samt (icke att förglömma) avantgardismens okrönte konung; Martin Margiela. Termen används också,i min mening ofta felaktigt, för att beskriva ungefär allt avgångseleverna på Antwerpens ‘Royal Academy of Fine arts’ spottar ur sig.

Och det är ju här det blir knepigt. För hur avantgarde känns det när man redan sett det tusen gånger tidigare? Typ som Margielas senaste visningar (som Samuelsson nämner)? Hur tråkiga? Under Stockholms modevecka så ansågs nog tveklöst Fifth Avenue Shoe Repair’s visning vara det som var mest ‘klassiskt’ avantgarde, men egentligen kändes ju Altewai.Saome långt mer avantgardistiskt, åtminstone i den svenska kontexten (för det är ju inte som att deras formspråk inte är rätt friskt inspirerat av Prada och Marni).

Många av de designers som jag nämnt ovan, och som rent allmänt förmodligen anses tillhöra l’avant-garde, anser jag personligen inte ens vara särskilt avantgardistiska. Om vi tar Rick Owens som exempel, så känns han (citerar Victor här) väldigt ‘amerikaniserad light-goth’ vilket åtminstone jag inte anser vara särskilt innovativt i bemärkelsen banbrytande, även om jag är väldigt förtjust i Owens design. Inte heller anser jag Ann Demeulemeester vara särskilt avantgardistisk, även om det hon ägnar sig åt (i min mening) är sjukt snyggt.

När jag och Victor talade om detta så föreslog han att man skulle kunna dela in avantgardemode i två kategorier, något som han exemplifierade genom att jämföra Iris van Herpen och Gareth Pugh, två designer som tveklöst kan kallas avantgardistiska. Som han såg på det hela, så skulle man kunna säga att medan Iris van Herpen ägnar sig åt konceptuella kläder så skapar Gareth Pugh snarare konceptuellt mode. En kollektion av Pugh känns överlag mer sammanhållen då han skapar sina plagg utifrån ett koncept, en värld i någon mån. När jag ser en Gareth Pugh-visning så är det egentligen inte plaggen i sig som lyckas fascinera mig, utan den känsla visningen ger mig. Det känns helt enkelt som att Gareth Pugh berättar en historia med sin design. van Herpen, å andra sidan, sysslar snarare med konceptuella plagg. Hennes design är fantastisk ur ett hantverksmässigt (och konstnärligt!) perspektiv, men enligt mig (och Victor) så blir man som inte indragen i visningen och konceptet på samma sätt. Egentligen skulle det hela kunna sammanfattas med att Iris van Herpens design upplevs som konst snarare än som mode.

Det här inlägget började med att jag konstaterade att även jag känner att avantgardemodet blivit en aning tröttsamt, och slutade uppenbarligen med ett försök till att särskilja olika former av avantgarde från varandra, vilket inte riktigt var min intention, även om jag tycker det är en otroligt intressant diskussion. Jag skulle också vilja diskutera avantgardemodets förhållande till kroppen (har tillsammans med Klara skrivit en B-uppsats som till stor del behandlar just detta ämne) men lämnar det till ett senare tillfälle. Poängen med detta inlägg är kort och gott att allt inte är värdigt att kallas avantgarde bara för att det det är assymetriskt, svart och bärs av en anorektiskt tunn vit tjej som ser ut som hon nyss återvänt från gravens mörker.

* Vill bara poängtera att jag är medveten om att Iris van Herpen inte är en f.d Antwerpen-elev. Inser att text + bild insinuerar det.

NEW POST: Madelene Billman - Good Times, Bad Times
VIEW POSTS - VIEW PROFILE