aneditingeye header
aneditingeye
Archive for February, 2012
02:07 - 25/02/2012
trust all the years you’ll wait to find, this man, who’s loved you your whole life

07:56 - 22/02/2012
Frida Gustavsson / POP s/s 12

Frida Gustavsson by Daniel Sannwald for POP S/S 2012

Jag har liksom inte riktigt fattat grejen med Frida Gustavsson (alltså hon är ju snygg + bra modell osv men fattar ej hypen) men ÄLSKAR henne i denna editorial. Känns lite bröllop, prom queen och Sofia Coppolaesque (typ The Virgin Suicides och Marie Antoinette) på ett väldigt bra sätt.

11:08 - 21/02/2012
When I grow up, I want to be a forester, run through the moss on high heels

Alexander McQueen f/w 08

Jag och Klara ser filmen Sylvia tillsammans en kväll. Den handlar inte helt oväntat om poeten Sylvia Plaths liv och börjar med en scen där en ung Sylvia talar om trädet, dess grenar och löv, som metafor för livet som ligger framför henne, valen hon måste göra (”I saw my life branching out before me like the green fig tree in the story. From the tip of every branch, like a fat purple fig, a wonderful future beckoned and winked”). Sylvia nämner rätt ofta träden, skogen i sina texter. Lustigt nog kommer namnet Sylvia från det latinska ordet silva som betyder just skog. Det kanske bara är en tillfällighet. Förmodligen är det en tillfällighet, men jag tycker på något vis att det är fint ändå.

Några veckor senare sitter jag med två treåringar i knäet på en bänk i Humlegården. Vi dricker varm saft (är inte det en konstig grej förövrigt?) ur en liten termos som ett av barnen burit med sig i sin Kånken-ryggsäck i barnmodell. Precis innan vi gick utanför dörren sa de att det var så roligt att vi skulle gå till skogen. Humlegården må vara en helt okej fin park, men det är då rakt ingen skog. Inte i min värld, men uppenbarligen i de här barnens. Och egentligen är det kanske inte så konstigt, de är födda och uppvuxna i innerstan, men jag tycker någonstans att det är spännande. På min förra arbetsplats hamnade vi en gång i en diskussion kring hur det var när man skulle åka på utflykter med skolan och de av oss som var uppvuxna i Stockholm berättade hur det här med att åka till skogen liksom var något lite exotiskt.

Jag är uppvuxen i Umeå och trots att jag knappast är ett stort fan av utevistelse och friluftsliv så har naturen, skogen, alltid varit självklar för mig. Nu är ju Umeå visserligen Norrlands största stad och knappast någon liten håla i svenska mått mätt, men det är väldigt långt från Stockholm på fler sätt än att det tar rätt lång många timmar med bil. I Umeå var naturen alltid närvarande och på något vis mindre kontrollerad. Det krävdes liksom inga särskilt organiserade utflykter och föräldrabrev och pendeltågsbyten för att komma till en skog, det räckte med att gå några minuter så var man där. När jag tänker tillbaka på min barndom så är naturen alltid central; hur jag och min bästa vän byggde fördämningar i bäcken som flöt mellan våra radhusområden, hur min klass lärde oss att bygga provisoriska vindskydd av grangrenar, hur mina föräldrar drog mig och min yngre bror i pulkor över fälten (för er som kommer från Stockholm vill jag förtydliga att jag med “pulkor” ej menar plastpulkor utan långa träpulkor som pappa fäste vid midjan och drog med skidor). Sådana saker.

Skogen verkar också vara en outsinlig inspirationskälla också när det kommer till mode, ett exempel på detta var exempelvis Whyreds visning under Stockholms modevecka, där skogsreferenserna var tydliga. Jag tänker att skogen, liksom den undervattensvärld som inspirerade många av s/s 12 – visningarna i höstas, fungerar så bra som inspiration för att den har något skrämmande över sig. Jag tänker på snåriga stigar, förrädiska myrar och mytologiska skogsväsen som skogsrår, troll och älvor. Oräkneliga är de romaner, dikter, texter där det mänskliga psyket jämförs med en snårskog där risken för att välja fel stig och gå vilse är ständigt överhängande.

I en recenserande text som publicerades på bon.se tidigare idag skriver Daniel Björk om modets skräck för det kroppsliga och hur kroppen är modets största nemesis; ”oket utan vilket mode skulle vara fritt att göra vad det ville”och jag tänker att så även är fallet med naturen. Naturen och kroppen är ju på sätt och vis samma sak, kroppen är ju onekligen en produkt av naturen, av biologin. Liksom kroppen inger naturen en obehaglig känsla av okontrollerbar nyckfullhet, ett slags ständigt närvarande hot. Ett hjärta kan sluta slå. En orkan kan slå till. På samma sätt som vi försöker disciplinera våra kroppar försöker vi i den mån vi kan tygla naturen, bara för att ständigt slås av insikten att det givetvis är en omöjlig uppgift.

När jag var liten brukade man säga att om alla träd höggs ner skulle det inte finnas tillräckligt med syre för att vi skulle kunna fortsätta andas. Jag vet faktiskt fortfarande inte om det är sant, men på något sätt har jag alltid tyckt att det är en hoppfull snarare än obehaglig tanke.

07:29 - 17/02/2012
Remember the dignity of your womanhood. Take courage, join hands, stand beside us, fight with us.*

img.src unknown

Här kommer mina tips på bra och läsvärda feministiska texter skrivna under den sista tiden:

– Madelaine Levy på BON skriver om Rooney Mara och kvinnliga skådespelerskors mediala identiteter här

- Agnes Braunerhielm på Rodeo skriver om varför vi fortfarande minns att det idag är fem år sedan Britney Spears rakade av sig håret här

- Lisa Magnusson skriver om prostitution och horstigmat här

- Ghazal Irandoost (<3) skriver om uttrycket radikalfeminist och problematiken kring att feministiska diskussioner måste vara trevliga här och här

*Citat av Christabel Pankhurst medgrundare av WSPU (suffragettrörelsen)

09:33 - 16/02/2012
Johnny Johansson och det här med en grundläggande genusanalys

pic: style.com

“– Vi har skapat utifrån tanken på en kille som har svårt att hantera kärlek. Jag tror nämligen det är enklare för en tjej att bära kärlek. Men killar i en viss ålder, de har svårt att hantera kärlek och veta hur de ska leva ut den. Jag har tänkt på en kille som inte alls är romantisk, utan i stället har svårt för sin kärlek.”

- Johnny Johansson om Acnes herrkollektion för f/w 12 i en intervju på Rodeo.net

När jag läste den här kommentaren i en intervju med Acnes chefdesigner Johnny Johansson blev jag både förvånad och bekymrad. Förvånad för att en designer som ändå ägnar sig åt så pass normbrytande saker som att designa ballerinaskor för män i intervjun uppvisar ett så förlegat och trist förhållningssätt till “manliga” och “kvinnliga” egenskaper. Bekymrad för att det blir så uppenbart hur lång väg vi har kvar att gå när det gäller synen på genus även inom branscher som nog generellt kan ses som relativt icke-dömande och fria att verka inom. Inte för att det var någon direkt överraskning dock.

Egentligen är grundidén för kollektionen, en man som har svårt med kärlek, rätt fin om än något klichéartad. Problemet är snarare att Johnny uttalar sig generellt om män och kvinnors (eller ja, “tjejer” och “killar”) sätt att förhålla sig till och hantera (här förmodligen i bemärkelsen amorös) kärlek. Grejen är att detta ju verkligen inte handlar enbart om Johnny, anledningen till att han känner att det ligger nära till hands att tänka att kvinnor skulle ha enklare än män för att hantera kärlek och kärleksrelationer grundar sig ju givetvis i synen på kvinnan som mer ömsint, kärleksfull och i närmare kontakt med sina känslor än mannen.

Och faktum är att han sorgligt nog har en poäng i det han säger, eftersom flickor, tjejer och kvinnor från dag ett uppfostras till att lära sig hantera och kommunicera kring känslor och därmed även kärlek. Att kvinnor strukturellt sett även ofta förväntas ta ett ansvar för mäns känslor i relationer är ju också ett faktum. Däremot handlar det ju knappast om en naturlig “kvinnlig” fallenhet för att “bära kärlek”, vilket citatet ur intervjun antyder, utan om ett inlärt beteende.

Jag vet inte om Johnny Johansson har en grundläggande genusanalys bakom sitt uttalande eller ej, men isådana fall önskar jag att denna framgått tydligare i intervjun, för nu framstår han tyvärr bara som pinsamt omedveten.

1 of 2 |12
NEW POST: BY FUNDA - CÉLINE LOVE
VIEW POSTS - VIEW PROFILE