aneditingeye header
12:56 - 13/07/2012

Den manliga blicken, komplimanger och om att det kan vara roligt att vara ett objekt.

img.src unknown

En av mina favoritbloggar är Nina Åkestams blogg hos Resumé då jag tycker att hon är väldigt klok och välformulerad på alla sätt och vis. Jag har känt till att hon bloggar länge (främst via Sandra Beijers blogg “niotillfem” som jag i likhet med typ alla 20-something tjejer i Stockholm läser) men började läsa hennes blogg på regelbunden basis rätt nyligen. Nyss upptäckte jag ett väldigt träffsäkert inlägg som är döpt till “17 års erfarenhet” och tar upp någonting jag tänkt extra mycket på under den senaste tiden, nämligen den manliga blicken och hur den påverkar mig (och andra tjejer/kvinnor) i det vardagliga livet.

“Den manliga blicken” (eller the male gaze på engelska) är ett vedertaget feministiskt begrepp och teori som utvecklades av den feministiska filmteoretikern Laura Mulvey på 1970-talet och kan förklaras ungefär såhär (saxar vilt från wikipedia nu på grund av viss tidsbrist): “The male gaze occurs when the audience, or viewer, is put into the perspective of a heterosexual male.  In film, following the gaze of a male character, the audience is directed to look at the female. At which point, the woman is already in a position where people can look at her. Usually the audience sees the camera surveying women by panning their bodies before zooming in to their faces; suggesting how women should be viewed, not only in cinema” Den manliga blicken genomsyrar alltså idag en väldigt stor del av det konst- och kulturutbud som finns, då det är branscher som domineras av just män.

Det finns otroligt mycket att säga om den manliga blicken och om dess konsekvenser, det jag ska prata om nu handlar mer specifikt om ett av de väldigt påtagliga sätt på vilket jag märker av den i min vardag; nämligen genom i princip ständig manlig uppmärksamhet och bekräftelse. Jag tror att de flesta tjejer och kvinnor känner igen sig i detta, (vilket blir tydligt om man läser kommentarsfältet i Åkestams inlägg) även om inte självklart inte alla delar exakt samma upplevelse och uppfattning. Ni vet vad jag pratar om; blickarna män ger en, denna märkliga frihet de tar sig att kommentera ens utseende och allmänna uppenbarelse, hur de rent av förväntar sig tacksamhet från vår sida för att ha fått deras manliga godkännande. Allt det där.

För mig är det konstant. Varje dag (förutsatt att jag lämnar lägenheten då) är det män som följer mig med blicken, glider med ögonen över min kropp, kommenterar mitt utseende, kommer med inviter. Idag blev jag så fruktansvärt matt. Under den sammanlagda tid på runt tre timmar som jag tillbringade utanför min lägenhet hann två män komma fram och recensera mitt utseende. Detta utspelade sig alltså i offentliga miljöer dagtid, på barer/klubbar osv är det naturligtvis oftast värre, särskilt illa är det när jag är tillsammans med min vän Klara som också, hur ska jag uttrycka det, genererar väldigt mycket manlig uppmärksamhet. Jag tycker att denna rätt män tar sig att recensera mitt utseende och dessutom förvänta sig att jag ska vara intresserad av att höra deras åsikt kring mitt utseende är jävligt konstig. Som jag och Klara sa när vi diskuterade just denna märkliga need en avsevärd andel män verkar ha av att tala om för en att man är snygg/vacker/insert valfri synonym; “tror de inte att vi har hört det tidigare?”. Det kan låta lite kaxigt, men faktum är att detta är väldigt spännande, för om någon tycker att jag är snygg så bör den således tänka att jag förmodligen själv är medveten om detta faktum, alternativt att andra killar/män redan “upplyst mig” om hur landet ligger, och därför inte borde behöva bekräftelse på det? Men icket.

Det som gör mig verkligt förbannad är den tacksamhet som förväntas från min sida, att det förväntas att jag tackar för “komplimangen” i glad och vänlig ton. Just detta med att tacka för okända, väldigt ofta äldre (as in pappaålder) mäns komplimanger om mitt utseende har jag väldigt svårt för. Svårt för att göra och svårt för att låta bli att göra. Att tacka för en komplimang ses ju liksom som det artiga att göra, vare sig den handlar om ens snygga pelargoner eller snygga kropp. Men faktum är att jag, och vi, inte har någon som helst skyldighet att säga tack när någon tar sig friheten att kommentera vårt utseende, vare sig kommentaren utfärdas av ens bästa kompis eller en äcklig 50+ man i skilsmässodiket på Riche en torsdagskväll. Jag tycker att det är svårt, för jag vill vara trevlig och tillmötesgående, men på senaste tiden har jag blivit allt vassare vilket inte sällan resulterar i att männens egon får sig en törn och de uppenbart stötta slänger ur sig någonting i stil med “men ge dig nu, jag försöker ju ingenting”, “vi vill ju bara prata” (haha jo eller hur, tror verkligen att random nyskilda män i 45-årsåldern vill diskutera typ fransk existensialism med mig 02.30 på barer kring Stureplan. Not) och ibland till och med sådant som “men varför är du så sur?” som att jag vore sur bara för att jag inte vill hänga med någon ful gubbe (i dubbel bemärkelse) som lätt skulle kunna vara min pappa.

Problemet med ytliga komplimanger, ytlig bekräftelse och objektifiering är ju dock att det inte alltid är jobbigt och störigt. Ibland är det roligt att vara ett objekt. Det låter kanske konstigt, men så tror jag faktiskt att alla känner ibland. Ibland tycker jag att det är skitkul med den här uppmärksamheten. Delvis handlar det givetvis om att inte på långa vägar är opåverkad av att kvinnor faktiskt lär sig att det är positivt att behaga män och att det manliga godkännandet därför är positivt och viktigt. Delvis handlar det också om att jag tror att alla människor, män liksom kvinnor, tycker om att känna sig sig fysiskt attraktiva och få ytlig bekräftelse from time to time. Men jag tror också att det för mig personligen har någonting att göra med att jag under mitt liv alltid varit otroligt prestationsinriktad, haft bra självförtroende men dålig självkänsla och alltid och endast blivit bekräftad för saker jag presterar och “är duktig på”. Och därför kan det vara så befriande med ytlig bekräftelse, för att någon tycker att jag är snygg har liksom ingenting att göra med prestationer, utan det är någonting jag bara “är”. Hänger ni med?

Hursomhelst så kan jag känna mig så himla splittrad inför detta och lite dum för att jag avskyr detta innerligt i teorin men ibland uppskattar det i praktiken. Jag har ju lite svårt för personer som efter varje blogginlägg frågar sina läsare någonting, typ Kissie-style (älskar Kissie!!) och bara “och vad tycker mina kära läsare om det här?” men just när det kommer till ämnet manlig blick/bekräftelse/komplimanger så får ni verkligen jättegärna skriva någonting kring hur ni upplever det här, för jag tycker att det är skitsvårt. Ska fördjupa mig mer i detta vid senare tillfälle, men känner att detta blev långt i sig, så väntar litet med det.

.

Leave a comment

Ingrid- 14 July, 2012 at 03:21
Som vanligt uttrycker du dig klockrent, min kära Ninna! Håller verkligen med om den där hyckel-känslan man känner när man ändå blir glad över en komplimang som man egentligen vet inte spelar någon roll i det stora hela! Dock brukar jag tänka att komplimanger om ens utseende ganska lätt delas upp i och med vart de kommer ifrån - är det från sagda fula gubbe/äckliga stekare på klubben som tror han gör mig en jävla tjänst genom att berätta att jag är snygg så brukar jag mest bara stirra på dom och säga "ja, det var väl för väl att du tycker det!" och typ gå, inte ta åt mig. Däremot om det kommer från ens partner, vänner, familj eller andra som står en nära brukar jag räkna med att på samma sätt som jag har svårt att säga att min bästa kompis är snygg eller inte eftersom jag omöjligt kan begränsa deras attraktivitet till endast det yttre, så tar även personerna som känner mig in annat i komplimangen. Kommer jag in i rummet och är glad att se alla, skrattar och har kul och typ är taggad på kvällen eller vad som helst, så får ju folk uppfattningen om att jag är snygg och ser bra och glad ut på ett helt annat sätt. Att jag utstrålar sånt är ju kul att få veta! Till exempel bara igår så kom mamma in när jag låg och powernapade i hennes säng på eftermiddagen, svettig och äcklig och osminkad efter att ha jobbat röven av mig och visste inte vilken dag eller år det var pga powernapandets eviga förbannelse, men så säger hon bara "men... VAD SNYGG DU ÄR!!" jag bah snark va. Det är ju lite roligare att höra än "alltså, alla andra här inne är så jävla snygga och smala, men jag gillar DIG!!" (en faktiskt kommentar jag fick höra häromveckan när jag var ute.) Så det är ju verkligen en enorm skillnad. Okej, bra jobbat till mig för att jag skrev världens längsta kommentar, men ja ja.
NEW POST: Blame It On Fashion - STRIPES ON STRIPES
VIEW POSTS - VIEW PROFILE