aneditingeye header
04:07 - 07/08/2012

I have my drugs, I have my woman, they keep away my loneliness / Om “On the road” och självdestruktivitet

Förra veckan var jag och såg filmen “On the road” (översatts till “På drift” på svenska) tillsammans med min vän Moa. Filmen är baserad på Jack Kerouac’s inflytelserika roman med samma namn som gavs ut i slutet av 50-talet och som handlar om hur Kerouac’s alterego, Sal Paradise, reser genom USA tillsammans med andra författare/stilbildare såsom exempelvis Allen Ginsberg (“Carlo”) och Neal Cassady (“Dean Moriarty). Romanen anses vara en av de viktigaste verken i beatnikrörelsen och hade en, särskilt för sin tid, extremt liberal hållning till droger, alkohol och sex.

Jag har aldrig läst På drift utan på sin höjd skummat igenom den vid något tillfälle, något som jag tycker är lite jobbigt att erkänna då jag har lätta akademikerkomplex och dessutom en besserwissertendens. Men nej, jag har alltså inte läst På drift och hade inte särskilt höga förväntningar på filmen, särskilt inte eftersom den mottagit överlag rätt ljumma recensioner, men jag tyckte faktiskt mycket om den. Visst, sexismen flödar och huvudpersonernas kvinnosyn är minst sagt värd att diskuteras, men av någon anledning stör det mig inte lika mycket som det kanske borde göra, främst för att det ju faktiskt såg ut så på den tiden och för att det ju är så det skildras i romanen (som jag ännu inte läst, men har läst analyser av).

En av de mest intressanta karaktärerna är enligt mig Marylou (alias för LuAnne Henderson), Dean Moriarty’s sextonåriga hustru som ställer upp på det mesta och som fortsätter ha en sexuell relation med Moriarty även sedan det att han lämnat henne för att gifta om sig, denna gång med Camille (alias för Carolyn Robertson). Nu vet ju inte jag exakt hur Marylou porträtteras i boken, men i filmen finner jag henne fascinerande då jag väldigt starkt upplever henne som ett subjekt, trots att det skulle ligga nära till hans att se henne som ett objekt i berättelsen, då hon ständigt definieras utifrån sin relation till en man och inte som en egen person. Ändå känns Marylou aldrig riktigt som ett sådant. Kristen Stewart har själv beskrivit det på ett liknande sätt i intervjuer som gjorts med skådespelarna i On The Road, och nu känner jag att jag måste läsa boken innan jag kan formulera någonting mer kring detta.

Men. Hursomhelst. Det jag skulle skriva om var egentligen inte karaktären Marylou utan snarare Dean Moriarty/Neal Cassady som förmodligen skulle anses vara romanens/filmens mest självdestruktiva karaktär. Verklighetens Cassady växte upp med en alkoholiserad pappa och tillbringade sin uppväxt i fosterhem och på diverse ungdomsanstalter. Han missbrukade både alkohol och droger och dog strax innan sin 42:a födelsedag, efter att ha hamnat i koma då han intagit stora mängder alkohol och tabletter.

Cassadys självförbrännande livsstil sägs ha inspirerat vännerna Jack Kerouac och Allen Ginsberg, och det är det jag tycker känns lite obehagligt och som också slår mig när jag ser filmatiseringen, detta med att inspireras av någon som så uppenbart är sjuk. Sanningen att säga var väl detta inget sällskap av renlevnadsmänniskor, Kerouac själv dog av skrumplever, men i filmen finns en tydlig skillnad mellan Moriarty/Cassady och de andra; han är den som driver på, som brinner för starkt och för snabbt, och de andra är liksom mest along for the ride. Jag och Moa pratade om det efteråt, att det finns någonting djupt olustigt (vilket jag tycker filmen gör ett bra jobb med att skildra) med hur Moriarty/Cassady liksom hela tiden är mittpunkten, den som alltid förväntas vara värst, den som showen liksom ska hända kring, och hur de andra väldigt ofta talar om och inte med honom. Det är nästan svårt att förklara.

Det här med att inspireras av självdestruktiva människor är givetvis ett knepigt ämne, många författare, poeter, musiker och konstnärer har varit mer eller mindre öppet självdestruktiva och deprimerade och det är ju många som inspireras av deras verk. Jag inspireras exempelvis väldigt mycket av exempelvis Sylvia Plath och Virginia Woolf, som båda begick självmord, men jag tycker det är viktigt att göra skillnad på att inspireras av någons verk och att inspireras av någons person. Personligen inspireras jag mycket av Plaths verk, men att säga att hennes självdestruktivitet I SIG inspirerar mig skulle vara rätt respektlöst och oempatiskt. Just därför tycker jag det blir så läskigt när Jack Kerouacs alterego Sal Paradise talar om hur inspirerande Dean Moriarty/Neal Cassady’s självdestruktiva leverne är, särskilt när de dessutom under en period var mycket nära vänner. Det blir helt enkelt väldigt obehagligt.

Modemässigt, ska jag väl försöka flika in, tyckte jag filmen var väldigt snygg och inspirerande. Kunde efter dryga två timmar konstatera att det nog inte finns något snyggare än män i femtiotalsstil (och då menar jag INTE nån gubbig liten fluga, utan typ jeans och snygg t-shirt/rundhalsad tröja). Kanske lite off topic, men ändå.

Bildkälla

Leave a comment

linn london- 8 August, 2012 at 04:59
oj vad jag längtar efter att se den. älskar kristen stewart och sam riley. däremot så läste jag boken för ett tag sedan och var verkligen inte imponerad. historien i sig är väll bra men den är så slarvigt skildrar och långdragen varvat med haspig att det kändes mer som ett utkast än en färdig bok. men den är ju också sextio år gammal. men knappt läsvärd ändå.
NEW POST: Emilia de Poret - Bonjour Tiaan
VIEW POSTS - VIEW PROFILE