aneditingeye header
11:16 - 17/08/2012

I have suffered the atrocity of sunsets -

Under sommaren är det svårt att skriva om mode. Det händer inte särskilt mycket mellan herrveckorna (som jag visserligen inte skrev om, men ändå) och höstveckorna som snart drar igång. Den senaste tiden har jag inte alls skrivit särskilt mycket om mode, annat har kommit emellan, det har inte riktigt känts centralt eller särskilt viktigt. Så är det ibland med intressen, att de svalnar av under perioder för att sedan komma tillbaka, ibland med förnyad kraft. Min blogg har dock aldrig varit en renodlad modeblogg (det går inte att skriva modeanalyser flera gånger i veckan, det finns det inte riktigt material till) men jag hoppas också att det är därför ni som läser tycker om det jag skriver. Så. Om några veckor blir det mer mode igen, men just nu vill jag skriva om annat.

Idag (eller ikväll, det är nästan midnatt) tänkte jag skriva och tipsa om några av mina favoritböcker. Jag har alltid läst kopiösa mängder, även om jag liksom många andra läste som mest när jag var lite yngre, (vilket dock kanske inte säger särskilt mycket då jag bara är 21) då snittade jag ungefär en bok om dagen på vardagar, på helgerna ofta mer än så. Jag har läst urskillningslöst, romaner, poesi, deckare, facklitteratur, noveller och i princip alla andra genrer som finns. Jag är övertygad om att jag är den jag är idag för att jag har läst. Allra helst läser jag romaner, prosalyrik och poesi. Det känns som att jag blir människa när jag läser välskriven poesi, som om jag genom texten på något vis lyckas definiera mig själv, staka ut gränser kring min plats i världen, allt blir en aning tydligare. Det är svårt att förklara, men om ni också tycker om poesi så förstår ni kanske hur jag menar.

Så, nu tänker jag lista fem av mina favoritböcker/diktsamlingar/texter (utan inbördes ordning, mycket viktigt att påpeka, haha) som jag tycker att ni ska läsa om ni tror att vi kan ha lite lika smak när det kommer till litteratur, eller nej, som jag egentligen tycker att ni ska läsa oavsett.

1. Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud

Jag tror att jag kan ha skrivit om denna tidigare, men jag minns inte säkert. Det är iallafall en ganska kort roman, 130 sidor, och handlar om tiden innan Anders Paulrud gick bort i cancer, om hur han handskas med vetskapen om att döden närmar sig och om hur han liksom tar avsked av sig själv. Språket är bland det mest poetiskt fulländade jag någonsin läst, även om det är en roman, men blir aldrig högtravande eller svårt att ta till sig. Han berättar förvånansvärt osentimentalt om livet som varit, om läkarbesöken, om Paris, om cigaretterna och ibland känslan av skuld över att ha fått just lungcancer, som ju åtminstone delvis är självförvållat. Men mest handlar det om kärleken till kvinnan som i boken får heta Solveig, om deras kärlekshistoria och om hur hon kommer tillbaka till honom i livets slutskede. Det här är en av de vackraste böcker jag någonsin har läst och som jag, om jag verkligen tvingades välja, skulle säga är min favoritbok.

 

2. Ariel av Sylvia Plath (eller egentligen allt av Sylvia Plath)

Ariel är inte en roman utan en diktsamling. Sylvia Plath skrev egentligen bara en roman, The Bell Jar, som jag i ärlighetens namn inte alls tycker är av lika hög kvalitet som hennes poesi. Poesin däremot är helt fantastisk, och Ariel är min favorit av hennes diktsamlingar då den innehåller flera av hennes i min mening absolut bästa dikter, såsom Lady Lazarus, Daddy, Ariel och Elm. Åh, Elm, min absoluta favoritdikt någonsin. Jag tror att jag publicerat den här på bloggen någon gång. Första gången jag läste den var jag fjorton eller femton, jag minns inte säkert, men jag minns att jag läste den om och om igen, tills jag lyckats memorera den. Här kommer den en gång till, så att ni förstår att ni måste läsa ungefär allt Sylvia Plath någonsin skrivit;

“I know the bottom, she says. I know it with my great tap root;
It is what you fear.
I do not fear it: I have been there.

Is it the sea you hear in me,
Its dissatisfactions?
Or the voice of nothing, that was you madness?

Love is a shadow.
How you lie and cry after it.
Listen: these are its hooves: it has gone off, like a horse.

All night I shall gallup thus, impetuously,
Till your head is a stone, your pillow a little turf,
Echoing, echoing.

Or shall I bring you the sound of poisons?
This is rain now, the big hush.
And this is the fruit of it: tin white, like arsenic.

I have suffered the atrocity of sunsets.
Scorched to the root
My red filaments burn and stand,a hand of wires.

Now I break up in pieces that fly about like clubs.
A wind of such violence
Will tolerate no bystanding: I must shriek.

The moon, also, is merciless: she would drag me
Cruelly, being barren.
Her radiance scathes me. Or perhaps I have caught her.

I let her go. I let her go
Diminished and flat, as after radical surgery.
How your bad dreams possess and endow me.

I am inhabited by a cry.
Nightly it flaps out
Looking, with its hooks, for something to love.

I am terrified by this dark thing
That sleeps in me;
All day I feel its soft, feathery turnings, its malignity.

Clouds pass and disperse.
Are those the faces of love, those pale irretrievables?
Is it for such I agitate my heart?

I am incapable of more knowledge.
What is this, this face
So murderous in its strangle of branches? —-

Its snaky acids kiss.
It petrifies the will. These are the isolate, slow faults
That kill, that kill, that kill.”

Ja. Ni ser ju.

 

3. Yarden av Kristian Lundberg (eller egentligen allt av Kristian Lundberg)

Jag tror att jag läste Yarden för första gången i mars eller april och jag minns att jag blev helt tagen. Yarden är namnet på den avlastningsplats i Malmö hamn där Kristian Lundberg, skuldsatt och efter att ha blivit av med sina skribentuppdrag, söker arbete. Det är en komplex och samtidigt enkel berättelse där Lundbergs egna fattiga uppväxt med en psykiskt sjuk mamma och frånvarande pappa får lov att utgöra grunden för en långt mer allmängiltig skildring av klass och, som förlaget skriver om boken, “det moderna livets arbetsvillkor”. Det är helt enkelt en så förbannat bra och viktig bok på så många sätt. Kristian Lundberg har, varesig han skriver romaner,deckare, artiklar eller poesi, ett språk som är…ja, jag vet inte ens hur jag ska beskriva det. Det är bara helt fantastiskt. Efter att ha läst Yarden så läste jag i princip allt Lundberg någonsin publicerat (vilket är en hel del) under en tidsperiod av kanske tre veckor. Jag var helt förhäxad. Precis så bra är han.

 

4. Drömfakulteten och Darling River av Sara Stridsberg

Jag väntar, längtar och hoppas på att Sara Stridsberg snart kommer ut med en ny roman, för hennes författarskap är ett av de mest intressanta jag fått glädjen att ta del av. Stridsberg tar mer eller mindre ‘verkliga’ kvinnoöden och omvandlar dem till fiktion på ett sätt som på något märkligt sätt både känns varsamt och brutalt. Det är svårt att beskriva utan måste upplevas. Drömfakulteten handlar om Valerie Solanas, kvinnan som författade SCUM-manifestet (som jag tycker är en av de viktigaste texter som någonsin skrivits) och Darling River tar sitt avstamp i karaktären Lolita från Vladimir Nabokovs roman med samma namn. Gud, hon är så bra, Sara Stridsberg.

 

5. De välvilliga av Jonathan Littell

Denna roman är med sina närmare tusen sidor att betrakta som en riktig tegelsten. Har försökt få så många av mina vänner att läsa den, men få vill anta utmaningen, vilket är synd, för den är absolut värd ansträngningen. De välvilliga handlar om SS-officeren och massmördaren Max Aue, som utgör jag:et i berättelsen, och om hans liv och handlingar under förintelsen. Max Aue är bildad, uppenbart intelligent och rasande intellektuell och han är också medveteten om att de handlingar han utfört är människovidriga och brutala. Han vill, som Martin Lagerholm skrev i sin recension av boken i SvD, “visa att åtskillnaden mellan militära operationer och sadistiska grymheter är godtycklig, och att den som verkställer folkmord alieneras i förhållande till resultatet av sitt handlande” och han känner varken skuld eller ånger. Jag läste om Littells roman i samband med rättegången mot Anders Behring Breivik (som jag förövrigt följde slaviskt) och slogs av hur Aues resonemang stämmer skrämmande bra överens med Breiviks. De välvillga är inte så mycket en kronologisk redogörelse för en SS-officers liv under andra världskriget som en ständigt aktuell berättelse om moral, om godhet och ondska och om vad mänsklighet egentligen är, vad innebär det att vara människa? Första gången jag läste de välvilliga var för knappt fyra år sedan, julen 2008, och det är den bok som väckte mitt stora intresse för etik.

Så, det var det! Och skulle det vara så att ni har något bra boktips så får ni hemskt gärna dela med er.

Linnéa.

Leave a comment

Ellen- 22 August, 2012 at 07:32
har ställt mig i kö till och allt ska vara kärlek på biblioteket nu!! det känns som att boktips från dig är garanterat bra :)
NEW POST: Madelene Billman - plateau jungle
VIEW POSTS - VIEW PROFILE