aneditingeye header
aneditingeye
Archive for category
‘Daniel Björk’
11:01 - 21/03/2011
Silikon och sinnesfrid – det här med skönhet.
Bildkälla

“One evening I sat Beauty on my knees,

and I found her bitter, and I reviled her”
 
     – Arthur Rimbaud
Efter mitt inlägg angående min observation att människor inom modebranschen ofta tenderar att ha ett, enligt de rådande idealen, fördelaktigt utseende har jag fått ett antal olika reaktioner. Vissa, som duktiga Hanna Johansson tolkade mitt inlägg på det sätt jag ville att det skulle tolkas – det vill säga som ett uppmanande till en diskussion rörande om och varför det i sådana fall ser ut på det här sättet. Andra tolkade mitt inlägg som ett slags konstaterande av min egen fysiska lämplighet för yrken inom modebranschen, samt som om jag utnämnde mig till en slags idealdiktator med makt att bedöma (och kanske framförallt döma ut) de utseenden jag inte anser faller inom ramarna för det som anses vara vackert. Då jag tydligt i mitt inlägg poängterade att jag absolut inte ansåg mig ha någon patent på vad begreppet skönhet omfattar, samt fastslog att jag personligen inte anser attribut som exempelvis längd och/eller smalhet vara vackrare än andra fysiska attribut, finner jag denna form av reaktion mycket intressant. Intressant, men inte särskilt oväntad, för skönhet kan vara det ämne som det är allra svårast att skriva om utan att uppröra och provocera.
Idag har jag funderat en del kring just detta – varför skönhet upplevs som så hotfullt att prata om och diskutera kring. Att anse skönhet vara något objektivt (alltså inte enbart vara något individuellt som ligger i betraktarens öga) är idag otroligt tabu. Självklart har vi alla olika definitioner av vad skönhet innebär och handlar om, men jag ser inte poängen i att förneka att det finns vissa utseendemässiga attribut som generellt upphöjs och anses vara vackrare än andra. Jag tror personligen att det är kontraproduktivt att leva i en gullig bubbla där “alla är vackra på sitt sätt” för även om det stämmer så manifesteras det inte direkt i samhället, och det är ju just det vi måste diskutera och analysera. Vi kan inte bara konstatera att “idealen är hemska” och tro att det ska räcka så, för det kommer inte leda någonstans. Personligen tror jag att det är långt mer produktivt att analysera och kartlägga vad vi tycker är vackert och varför vi anser det vara så. Utan en ärlig diskussion tror jag nämligen att förändring är omöjlig.
En stor faktor som jag tror spelar in i att en konkret definition av vad skönhet är upplevs som så hotfull är troligtvis det enkla faktum att den är exkluderande (vilket i likhet med alla exkluderande ting också gör den så lockande och begärlig) och hierarkisk. Om vi konstaterar att vissa människor är vackra, konstaterar vi samtidigt att andra människor inte är det. Alla får helt enkelt inte vara med och leka,
vilket självklart blir obekvämt att prata öppet om. Jag tror dock att denna diskussion är långt mer komplex än vad jag lyckades ge uttryck för i mitt första inlägg, och jag är även övertygad om att den har rötter som sträcker sig långt bak i historien.
Min sambo, tillika religions- och genusstudent, nämnde att diskussionen kring skönhet i förlängningen skulle kunna härledas till rasism (rätt uppenbart dock) och rasforskning, något jag verkligen tror kan stämma. Rasism är ju nämligen ett socialt fenomen som syftar till att särskilja människor från varandra, ofta baserat på rent utseendemässiga egenskaper såsom exempelvis hudfärg etc. Rasism är ju även ett ämne som ofta diskuteras (dock inte tillräckligt ofta, kan tyckas) och debatteras när det talas om mode, och modevärlden beskylls ofta för att vara just rasistisk. Om vi ska tala om rasforskning, så är inte det ett fantastiskt passande exempel för när den bestämda uppfattningen om vad skönhet är tillåtits gå alldeles för långt? Båda dessa fenomen (som ju självklart hör ihop med varandra) är oerhört skrämmande och något som ofta får oss att rygga tillbaka, med all rätta. John Gallianos antisemitiska uttalanden på La Perle och efterspelet kring dessa är ju om något ett tydligt samtida tecken på det.
En av mina favoriter när det kommer till kvalitativ, svensk modejournalistik, Daniel Björk, skrev i en krönika i augusti förra året om den blonda, medelklassiga modevärlden och det faktum att:
“Vi pratar mycket om att andra än vita ska representeras i modetidningar och i kampanjer, men när folk får välja helt fritt på nätet så väljer de att följa en väldigt smalt definierad skönhet. Det kanske känns nedslående och som en bekräftelse av idén om att det är vita och blonda tjejer som säljer. Men det säger en hel del om hur mode fungerar.”
Och ja, om vi ser till de stora, svenska modebloggarna så är det ju så det ser ut. Ta Elin Kling, en av Sveriges absolut största modeprofiler, som exempel. Hon är ju ett typexempel av lång, smal, blond ung kvinna. Jag menar absolut inte att reducera Elin Kling till enbart sitt utseende nu, men jag tror absolut att hennes utseende i många fall anses lika eftersträvansvärt som hennes outfits. Vi kan tycka vad vi vill om dagens ideal, men det är ju uppenbarligen i hög utsträckning lång, smal, blond tjej som säljer. Jag förstår inte varför vi ska hymla med det?

EDIT : Min sjukt smarta sambo tillägger nu även att denna rädsla för att diskutera skönhet som begrepp möjligen kan bero på vår rädsla för  att (inom exempelvis genus) diskutera och förhålla oss till det “naturliga”. När vi talar om skönhet så syftar vi ju ofta på idén om den medfödda skönheten och inte den konstruerade (som exempelvis Baudelaire framhåller) och det är också den “naturliga” skönheten som anses vara den mest eftersträvansvärda. Kortfattat skulle jag nog vilja påstå att det skrämmande med det naturliga är att det upplevs som någonting statiskt som inte är möjligt att förändra – är du “ful” finns det liksom inget du kan göra.
Kommer säkert ännu ett inlägg om detta, då skönhet tveklöst är ett av de ämnen jag finner mest intressant och givande att diskutera!

03:46 - 11/12/2010
She went to Paris
Linnéa har åkt till Paris. Jag är kvar och saknar henne så länge. 
Min modeinspiration har varit mycket låg den senaste månaden. Jag och Linnéa har kommit fram till att november är årets absolut tråkigaste månad ur modesynpunkt på hela året. Allt liksom står stilla. Inget nytt, och det som man trodde var gammalt är fortfarande, i högsta grad, aktuellt. Daniel Björk skriver en krönika om den “modetrötthet” som verkar råda. Dock med lite andra resonemang än mitt ovan. Mycket för att det handlar om den “trötthet” som råder generellt och inte enbart i november månad.. Jag tycker att Björks senaste krönikor för rodeo.com har varit vacklande. Blev orolig att han hade tappat stinget men jag tycker att den senaste krönikan var riktigt intressant och träffande. Läsvärd! 
Nu är ju tack och lov november över (som bekant) och jag hoppas på lite mer inspiration och intressanta nyheter inom modevärlden som kan förundra och förbluffa mig.

/klara

03:26 - 30/10/2010
Lämnar ordet till…

Daniel Björk. Min och Linnéas favorit. Läs först här. Och läs sedan allt det andra.

NEW POST: Signe Belfiore - PYSSEL
VIEW POSTS - VIEW PROFILE