aneditingeye header
aneditingeye
Archive for category
‘skönhet’
12:02 - 29/03/2011
Baudelaire och den konstruerade skönheten.
Veruschka by Franco Rubartelli

I den förra kursen jag läste, Mode i fransk och italiensk kultur, fick vi läsa texter av bland andra Charles Baudelaire som på olika sätt behandlade mode och skönhet. Jag fastnade för en text av just Baudelaire, “Till sminkets lov” där han talar om den konstruerade skönheten (med det menar han alla de medel vi använder oss av för att försköna oss själva) som någonting positivt. Han menar på att mode och kosmetika kan och bör användas som ett medel för människan att höja sig över den “barbar” hon enligt Baudelaire i naturligt tillstånd är. Baudelaire argumenterar i sin text för att ”det onda sker av sig självt, utan ansträngning, naturligt, i kraft av fataliteten; det goda är alltid en konstprodukt” och konstaterar även att detta kan, och bör, överföras även på vår syn på artificiell skönhet. Detta är otvivelaktigt en mycket intressant moralisk och etisk fråga; är människans naturliga tillstånd ett barbariskt, empatilöst sådant, och i vilken mån styrs hon av sin natur?

Det som dock fångade mitt verkliga intresse är att Baudelaire senare går över till att diskutera och uppmuntra kvinnans försköning genom kosmetiska produkter, då dessa hjälper henne att höja sig över den natur Baudelaire förkastar, men också för att enklare vinna en mans uppmärksamhet och kärlek. Jag anser det vara mycket intressant och talande att mannens rätt (eller bör jag snarare säga plikt?) till artificiell, kosmetisk skönhet inte specifikt behandlas, då Baudelaire i sin inledning verkar anse att denna manipulation av naturen är någonting både män och kvinnor bör ägna sig åt. Jag kan då inte låta bli att ställa mig frågan huruvida Baudelaire ansåg den kvinnliga naturligheten än mer motbjudande än den manliga, och vad detta i sådana fall skulle kunna bero på?

En intressant aspekt jag anser viktig att ta i beaktande är att män och kvinnor under vissa tidsepoker tillåtits använda kosmetika och andra förskönande medel på i princip samma villkor; sjuttonhundratalets pudrade och perukförsedda monsieurer och madamer är ett utmärkt exempel på detta. Andra nämnvärda exempel är det forna Assyrien och Egypten, varav det sistnämnda ofta anses vara platsen för kosmetikans födelse, där båda könen ska ha sminkat sig kraftigt. Ska vi vara riktigt nogräknade bör vi förmodligen dra slutsatsen att de första som sminkade sig var män, då den första formen av kroppsmålning troligen var krigsmålning, och det var vanligtvis män som drog ut i krig. Detta kan dock anses vara en parantes, då kosmetikan i dessa fall inte användes i förskönande, utan snarare avskräckande och kamouflerande, syfte.

Enligt Yuniya Kawamura beror det faktum att det moderna modet är så starkt förknippat med kvinnan på den feminisering av modet som tog sin början på artonhundratalet, strax efter att den omvälvning Kawamura kallar ”den stora maskulina avsägelsen” ägt rum. Män avsade sig härmed all form av utsmyckning, kosmetika och dekorativ klädsel, för att istället fokusera på sina yrkesroller, som vid denna tidpunkt ansågs långt mer betydande än de sysslor kvinnor ägnade sig åt. Vi skulle alltså kunna anta att mode och skönhet hädanefter kom att ses som ett tecken på (kvinnlig) passivitet och inkompetens, ett resonemang som är förenligt med den föregående upplysningstidens syn på kvinnan som en varelse i avsaknad av förnuft. Denna klädmässiga omvälvning skedde även intressant nog i samband med att idéer om att mannen och kvinnan faktiskt var två olika kön (tidigare hade kvinnan betraktats som en ofullständig version av mannen) fick starkt genomslag. Detta är ett tydligt bevis på att ideologiska strömningar i samhället alltid reflekteras i det samtida modet, som Balzac skriver; ”la toilette est l’expression de la societé”.

För att få ett svar på frågan varför synen på manlig respektive kvinnlig skönhet sett mycket annorlunda ut, måste vi tala om det faktum att män traditionellt betraktats som subjekt, medan kvinnor betraktats som objekt. Ett subjekt (mannen) är meningsfullt i sig själv, medan ett objekt (kvinnan) endast är meningsfullt i relation till ett subjekt (mannen). Kvinnans klädsel har alltså i större utsträckning än mannens speglat de förändringar och idéer som präglat samhället, och kvinnans klädsel blev efter omvälvningen i slutet av sjuttonhundratalet även det främsta sättet för mannen, familjeförsörjaren, att ge uttryck för sin status och förmögenhet. Jag upplever att den kvinnliga kroppen kunnat liknas vid en tom målarduk; ett slags skal där vi (främst män) stått fria att applicera vilka idéer och ideal vi än kan tänkas vilja. Valerie Steele skriver exempelvis att ”Since Paris was, by definition, elegant, and since elegance was associated with female, erotic beauty, even the poorest woman had to be presented as elegant” vilket osökt får mig att tänka på kvinnan som en slags trofé. Kvinnlig skönhet har setts, och ses fortfarande, som något vi alla kan och får ta del av, inte som något som tillhör henne. En kvinna är inte vacker för sin egen skull, framförallt är hon inte vacker förrän hennes skönhet blivit bekräftad av en man. Den manliga skönheten anses till skillnad från den kvinnliga inte vara av särskilt stor vikt, då en man sällan blir definierad, bedömd eller bekräftad för sitt utseende, utan snarare för sina inre egenskaper.                                                                    


Något jag finner speciellt intressant med just Baudelaires syn på den konstruerade (kvinnliga) skönheten, är hur han inte uppmuntrar till ett förnekande av att den är just konstruerad. Personligen upplever jag annars detta vara ett av den kvinnliga skönhetens största gissel; upprätthållande av illusionen av den naturliga skönheten.                                                                                         


11:01 - 21/03/2011
Silikon och sinnesfrid – det här med skönhet.
Bildkälla

“One evening I sat Beauty on my knees,

and I found her bitter, and I reviled her”
 
     – Arthur Rimbaud
Efter mitt inlägg angående min observation att människor inom modebranschen ofta tenderar att ha ett, enligt de rådande idealen, fördelaktigt utseende har jag fått ett antal olika reaktioner. Vissa, som duktiga Hanna Johansson tolkade mitt inlägg på det sätt jag ville att det skulle tolkas – det vill säga som ett uppmanande till en diskussion rörande om och varför det i sådana fall ser ut på det här sättet. Andra tolkade mitt inlägg som ett slags konstaterande av min egen fysiska lämplighet för yrken inom modebranschen, samt som om jag utnämnde mig till en slags idealdiktator med makt att bedöma (och kanske framförallt döma ut) de utseenden jag inte anser faller inom ramarna för det som anses vara vackert. Då jag tydligt i mitt inlägg poängterade att jag absolut inte ansåg mig ha någon patent på vad begreppet skönhet omfattar, samt fastslog att jag personligen inte anser attribut som exempelvis längd och/eller smalhet vara vackrare än andra fysiska attribut, finner jag denna form av reaktion mycket intressant. Intressant, men inte särskilt oväntad, för skönhet kan vara det ämne som det är allra svårast att skriva om utan att uppröra och provocera.
Idag har jag funderat en del kring just detta – varför skönhet upplevs som så hotfullt att prata om och diskutera kring. Att anse skönhet vara något objektivt (alltså inte enbart vara något individuellt som ligger i betraktarens öga) är idag otroligt tabu. Självklart har vi alla olika definitioner av vad skönhet innebär och handlar om, men jag ser inte poängen i att förneka att det finns vissa utseendemässiga attribut som generellt upphöjs och anses vara vackrare än andra. Jag tror personligen att det är kontraproduktivt att leva i en gullig bubbla där “alla är vackra på sitt sätt” för även om det stämmer så manifesteras det inte direkt i samhället, och det är ju just det vi måste diskutera och analysera. Vi kan inte bara konstatera att “idealen är hemska” och tro att det ska räcka så, för det kommer inte leda någonstans. Personligen tror jag att det är långt mer produktivt att analysera och kartlägga vad vi tycker är vackert och varför vi anser det vara så. Utan en ärlig diskussion tror jag nämligen att förändring är omöjlig.
En stor faktor som jag tror spelar in i att en konkret definition av vad skönhet är upplevs som så hotfull är troligtvis det enkla faktum att den är exkluderande (vilket i likhet med alla exkluderande ting också gör den så lockande och begärlig) och hierarkisk. Om vi konstaterar att vissa människor är vackra, konstaterar vi samtidigt att andra människor inte är det. Alla får helt enkelt inte vara med och leka,
vilket självklart blir obekvämt att prata öppet om. Jag tror dock att denna diskussion är långt mer komplex än vad jag lyckades ge uttryck för i mitt första inlägg, och jag är även övertygad om att den har rötter som sträcker sig långt bak i historien.
Min sambo, tillika religions- och genusstudent, nämnde att diskussionen kring skönhet i förlängningen skulle kunna härledas till rasism (rätt uppenbart dock) och rasforskning, något jag verkligen tror kan stämma. Rasism är ju nämligen ett socialt fenomen som syftar till att särskilja människor från varandra, ofta baserat på rent utseendemässiga egenskaper såsom exempelvis hudfärg etc. Rasism är ju även ett ämne som ofta diskuteras (dock inte tillräckligt ofta, kan tyckas) och debatteras när det talas om mode, och modevärlden beskylls ofta för att vara just rasistisk. Om vi ska tala om rasforskning, så är inte det ett fantastiskt passande exempel för när den bestämda uppfattningen om vad skönhet är tillåtits gå alldeles för långt? Båda dessa fenomen (som ju självklart hör ihop med varandra) är oerhört skrämmande och något som ofta får oss att rygga tillbaka, med all rätta. John Gallianos antisemitiska uttalanden på La Perle och efterspelet kring dessa är ju om något ett tydligt samtida tecken på det.
En av mina favoriter när det kommer till kvalitativ, svensk modejournalistik, Daniel Björk, skrev i en krönika i augusti förra året om den blonda, medelklassiga modevärlden och det faktum att:
“Vi pratar mycket om att andra än vita ska representeras i modetidningar och i kampanjer, men när folk får välja helt fritt på nätet så väljer de att följa en väldigt smalt definierad skönhet. Det kanske känns nedslående och som en bekräftelse av idén om att det är vita och blonda tjejer som säljer. Men det säger en hel del om hur mode fungerar.”
Och ja, om vi ser till de stora, svenska modebloggarna så är det ju så det ser ut. Ta Elin Kling, en av Sveriges absolut största modeprofiler, som exempel. Hon är ju ett typexempel av lång, smal, blond ung kvinna. Jag menar absolut inte att reducera Elin Kling till enbart sitt utseende nu, men jag tror absolut att hennes utseende i många fall anses lika eftersträvansvärt som hennes outfits. Vi kan tycka vad vi vill om dagens ideal, men det är ju uppenbarligen i hög utsträckning lång, smal, blond tjej som säljer. Jag förstår inte varför vi ska hymla med det?

EDIT : Min sjukt smarta sambo tillägger nu även att denna rädsla för att diskutera skönhet som begrepp möjligen kan bero på vår rädsla för  att (inom exempelvis genus) diskutera och förhålla oss till det “naturliga”. När vi talar om skönhet så syftar vi ju ofta på idén om den medfödda skönheten och inte den konstruerade (som exempelvis Baudelaire framhåller) och det är också den “naturliga” skönheten som anses vara den mest eftersträvansvärda. Kortfattat skulle jag nog vilja påstå att det skrämmande med det naturliga är att det upplevs som någonting statiskt som inte är möjligt att förändra – är du “ful” finns det liksom inget du kan göra.
Kommer säkert ännu ett inlägg om detta, då skönhet tveklöst är ett av de ämnen jag finner mest intressant och givande att diskutera!

11:53 - 20/03/2011
The Beautiful Ones part 2.

Smarta Hanna Johansson / Yoicks på Rodeo spinner vidare på mitt inlägg om snygga modemänniskor här.

08:59 - 16/03/2011
The Beautiful Ones.
Idag när jag, Klara och Josefin åt lunch, pratade vi om någonting jag funderat på från och till under de senaste åren, nämligen om – och i sådana fall på vilket sätt – ens egna utseende spelar roll för huruvda man utvecklar ett modeintresse eller inte. Om jag tar oss tre som exempel, så delar vi förutom ett stort modeintresse även vissa fysiska attribut. Vi är alla tre långa, smala och har klassiska utseenden - egenskaper som premieras i dagens modeklimat. Vi frågade oss då om vi trodde att vi skulle vara lika passionerade (okej offer-uttryck men ändå) angående mode om vi råkat vara exempelvis korta och knubbiga, och kom fram till att vi allra troligast inte skulle ha närt samma modeintresse om så vore fallet.
Någon vecka tidigare, när vi alla tre var på Paris modevecka, kom jag att tänka på detta. I vårsolen på L’ecole de Medecine där Ann Demeulemeester visade, slog det mig hur vackra merparten av människorna omkring mig faktiskt var. Jag pratar alltså inte om styling nu (för det är ju inte särskilt märkligt om människor inom modebranschen är mer välklädda än gemene man/kvinna) utan om den rent utseendemässiga biten. Människor som arbetar med mode tycks helt enkelt överlag ha fördelaktiga utseenden. Detta är naturligtvis ingen slump. Spontant skulle jag säga att det är en kombination av att snygga människor (ja, nu använder jag det ordet) generellt har ett större självförtroende när det kommer till kläder och därmed kanske också när det kommer till mode (lägg märke till att jag skiljer på mode och kläder), samt att det ofta är lättare att utveckla ett intresse för ett område som man känner någon form av samhörighet med.
Mitt modeintresse tog sin verkliga början när jag var tretton. Fine, jag var ett sådant barn som älskade att byta kläder flera gånger om dagen och så vidare, men tycker det är så sjukt fånigt när folk säger att de “alltid” varit modeintresserade, för det stämmer inte. En femåring kan liksom inte vara modeintresserad, för mode handlar om mycket mer än bara plagg. Hursomhelst, när jag var tretton hade jag komplex över min (under)vikt, min brist på egentliga former och över det faktum att jag inte ansåg mig vara snygg i mina jämnårigas ögon. Ni vet hur det är, när man är tretton så ska man som tjej helst se ut som en cheerleader ur valfri high school-film, och gör man inte det är det lätt att känna sig ful och fel. För mig blev modevärlden en värld där jag passade in, där min kroppstyp och utseende ansågs vara det rätta. Självklart var inte det den enda anledningen till att jag utvecklade ett så starkt intresse för mode, men jag skulle ljuga om jag påstod att det inte utgjorde en viktig faktor.
Jag tycker att detta ämne är oerhört intressant, men också svårt att skriva om utan att trampa någon på tårna. Därför vill jag betona att jag inte anser mig ha patent på vad begreppet skönhet egentligen innebär och påstår inte att attribut som längd och smalhet nödvändigtvis är vackrare än andra fysiska attribut, men det är ett faktum att detta är det rådande idealet. Sedan är jag visserligen övertygad om att det, om vi talar om ansikten, finns utseenden som kan anses vara objektivt vackrare än andra, men det är ett annat ämne.
P.S Till min fina, anonyma läsare som påpekade att jag lägger upp för lite bilder. Ja, jag vet, men till detta inlägg tyckte jag det var omöjligt att veta vad jag skulle lägga upp.
P.S 2 Om ni har någon egen teori eller reflektion kring ämnet så får ni väldigt gärna dela med er av den!Eftersom ni dock inte verkar så förtjusta i att kommentera så antar jag att det inte lär ske, haha. Puss.
01:57 - 03/11/2010
Det "fula" modet
 Comme des Garcons S/S 1997 


Fashion continually fabricates the ¢beautiful¢ on the basis of a radical denial of beauty, by reducing beauty to the logical equivalent of ugliness.

Citatet är taget ur Elisabeth Wilsons Adorned in dreams (en bok som ingår i vår kurslitteratur) och kommer från den franske filosofen och sociologen Jean Baudrillard. Det ”fula” inom modet eller kanske det fula modet är någonting som intresserar mig oerhört mycket. För vad är fult och vad är fint? Det som de flesta skulle säga är fint kanske egentligen mer handlar om att det är invant. Det vi klart och tydligt fått veta är god smak genom olika medier. Det vi matats med sen tidig ålder. Det är vad som förväntas. Men blir inte uppenbar skönhet ganska långtråkigt i längden? När man får precis det man förväntar sig. Visst, det är fint, men vad mer?

Det är såklart oerhört svårt att prata om det fina och fula inom modet eftersom att det egentligen är individuellt och det som för mig är självklart kan vara det totalt motsatta för dig. Jag kan bara försöka tala om, det jag upplever är, någon slags generell smak, eller kanske den vanliga smaken. För jag tror, här igen, att de som är inom modebranschen är mer öppna för det udda och det som sticker ut. Eller rättelse: kanske snarare det som är udda och sticker ut – på rätt sätt… 

Modevärlden älskar modeller med annorlunda, udda ansikten (läs ansikten, inte kroppar). Ansikten som i högstadiet och gymnasiet sågs som allt annat än vackra. Modevärlden älskar excentriska människor (så länge de inte passerar gränsen för galenskap). Människor som inte riktigt passat in i andra sammanhang, passar in i modevärlden. Det får gärna var udda, fel, konstigt… så länge det är på deras villkor. Våra villkor. Ändå tror, eller VET, jag att modevärlden, vad nu det betyder, lättare tar tills sig mode och kläder som är konstiga, annorlunda.

Jag, personligen, tycker om när det finns något som stör, inte stör så att det förstör, men som liksom skaver. Något som är lite fel, vare sig det gäller kläder, utseenden, fotografier etc. Jag tycker att det gör objektet mer intressant. Men även för mig, finns det en gräns – när det ”konstiga” blir provocerande. Och det är den här gränsen som är intressant.

Rei Kawakubo (som man inte kan utelämna i den här debatten) är en japansk designer som ständigt utmanar gränserna om vad som är vackert och hon ifrågasätter ideligen dagens ideal. År 1997 (bland annat) gjorde hon en kollektion och visning där kläderna var formaterade som pucklar och bölder på modellernas kroppar. I Salka frågar (som förövrigt är en bok med fantastiska och intressanta intervjuer med några av världens främsta designers och andra starka personligheter inom modet) av Salka Hallström Bornhold kommenterar Kawakubo kollektionen på följande sätt:

[] jag bestämde mig för att inte designa kläder, utan istället designa för kroppen [] utgångspunkten var min reaktion mot det tråkiga klimatet som rådde då. Därefter gjorde jag kollektionen i syfte att uttrycka ett nytt slags skönhet. Det är vad Comme des garçons alltid söker: uttrycket för ett nytt slags skönhet

Uttrycket för ett nytt slags skönhet… Det är inte alltså kanske inte fulhet vi pratar om. Det är inte heller att hävda att bölder och bucklor är det NYA vackra utan att bölder och bucklor ska kunna samexistera med kort och tight, lång och smal. Det handlar om att skapa en öppenhet för andra ideal..

Den avantgardism som många belgiska designers (säger belgiska designers, eller de som är från den belgiska skolan, för de har en tendens att vilja skilja sig från mängden, men lyckas ändå skilja sig på typ samma sätt – jag och bloggkollegan älskar dock ändå) förespråkar är ytterligare ett exempel på design som ifrågasätter hur vi borde se ut – om än lite mer kommersiellt. För avantgardisterna handlar det mycket om dekonstruktion, struktur, ovanliga snitt etcetera, och detta kan man, i en något nedtonad variant, se på många kedjor. Idag behöver vi inte ha små korta fodralklänningar för av vara snygga, idag kan vi (på de flesta platser) gå klädda i sjok utan att tas för kulturtant (… som om det skulle vara dåligt?). Avantgardismen, den typ som belgarna kör på, är där av något som blir allt vanligare och något som kanske redan uppnått sitt mål. Eller… när det blir kommersiellt är det då fortfarande avantgarde?

(Det här är ett ämne, område så stort att det inte går att kommentera tillräckligt i ETT inlägg. Jag och Linnéa får fortsätta diskussionen i en video längre fram… så får det bli. )

Jag tror att det kommer dröja innan, exempelvis, bölder och bucklor kommer tas emot med öppna armar. Säkert… aldrig… Men att man utmanar, föreslår andra typer av ”skönhet” genom att leka med det som är fult gör att i alla fall några av oss vi kanske själva vågar utmana, och då börjar det ju faktiskt hända grejer

Så… Skönhet kommer ur det som en gång var, fult. 
NEW POST: Icona Pop - Wörkin' and wörkin'
VIEW POSTS - VIEW PROFILE