aneditingeye header
06:36 - 27/10/2010

Rick Owens och estetiken.

Vår/sommar 2011
Rick Owens, den Kalifornien-födda sonen som känns allt annat än Kalifornien – vilket INTE är mig emot.  Owens är mjuk(?) goth och inte ”The Hills”. Han är också en av mina favoriter och vågar nog uttala mig om att han även är en av Linnéas – min fina bloggkollega. Owens är bestämd i sin estetik och design men ändå förnybar, dvs. att han håller fast vid sitt formspråk, han kompromissar inte men lyckas ändå skapa något nytt och ännu mer förträffligt säsong efter säsong. Vissa plagg återkommer eller består visserligen vilket jag tycker är naturlig – varför byta ut ett vinnande koncept? Ett sådant exempel är hans kläder, och då framförallt jackor, i skinn så tunt att det känns som mjukaste sammet och som ”draperats” på kroppen. Även om detta plagg i princip alltid finns med i hans kollektioner skapar han ett nytt begär efter plagget eftersom han lyckas visa upp plagget på ett annat, ett nytt sätt.  En ny ”vision” i hans redan existerande vision.
Skulle jag definiera Owens design skulle jag säga avantgard-minimalism vilket för mig är det bästa av två världar. Hans vårkollektion illustrerar det tydligt. Det är rent och enkelt men med inslag av mer komplicerad experimentell konstruktion. Färgerna är ALLTID svart, vitt och grått – oavsett säsong. Kvinnan hämtar inspiration från mannen och mannen hämtar även inspiration från kvinnan.
Jag kanske inte tycker att hans senaste kollektion för vår/sommar 2011 är hans absolut starkaste, kanske för att jag generellt fördrar höst/vinter kollektioner, men den är definitivt stark. Owens brukar vara riktigt rå men den här kollektionen är lite mjukare och mer böljande än vanligt. Den är också ovanligt kommersiell för att vara Owens – betyder dock inte att han gått ifrån sitt formspråk.
Owens säger till style.com: ”I started with abandon. Now I’m more interested in control”.
Det är intressant att han säger det för är det någonting JAG känner när jag ser kollektionen så är det just kontroll. Kontrollerande kontraster av styrka och mjukhet, elegans och råhet. Väl avvägt.
Jag tilltalas/imponeras av Rick Owens förmåga att bygga upp ett helt koncept (vilket inte är något han åstadkommer helt på egen hand – det är många personer som bidrar men jag ger ändå Rick äran). Smink, hår, scenografi, musik, hans egen person etc. följer samma linje, vilket man kan tycka borde vara självklart, i teorin, men som långt ifrån är det.  Jag hoppas att Rick Owens fortsätter att göra det han gör bäst – RICK OWENS. Att han inte ”säljer” sig som, exempelvis, Olivier Theyskens gjort i och med att han tar över Theory fullt ut (jag menar: vilket slöseri med talang). Det vore en tragedi…
Owens design är fantastisk, men hans koncept kanske ännu bättre.
11:56 - 25/10/2010

Läppar.

För stunden är det enda som existerar, nej rättelse: det enda som borde existera, mode som institutionaliserat system och konsumtionsteorier etc. med tanke på morgondagens tenta. Den enda  motivation jag dock har till att fortsätta studera är det faktum att jag och Linnéa,  direkt efter tentan ska belöna oss själva med läppstift.  Massvis med läppstift.

foto: Irving Penn

10:19 - 25/10/2010

Vogue Paris : November Issue

Bild härifrån



Vi har en jobbig relation, jag och Vogue Paris. Jag älskar att de är så konsekventa i att alltid sätta modeller på omslaget, och jag tycker generellt att den rent journalistiskt sett är bättre än både brittiska och amerikanska Vogue. Problemet, för mig, ligger i den fruktansvärda layouten. När jag bläddrar i ett modemagasin i stil med Vogue vill jag känna att det är just ett modemagasin, och inte vilken dags- eller veckotidning som helst. Tyvärr är Vogue Paris rent layoutmässigt ungefär som att läsa Hänt Extra. Det är synd. Sedan önskar jag även att Vogue Paris kunde börja våga mer i sina editorials, dem känns ofta onödigt lågmälda, nästan behärskade.
Omslaget ovan föreställer hursomhelst Natasha Poly i vad jag antar är Carine Roitfelds tolkning av den kommande sjuttiotalstrenden. Jag tycker omslaget är fint, men inte särskilt mycket mer därtill. Dock känns i princip vad som helst bättre än Vogue UK’s val av omslagsmodell – Lara Stone. I en klänning från Calvin Klein. Kan det bli tråkigare?
02:00 - 24/10/2010

Atlanten är aldrig densamma, men det är möjligt att universum alltid varit likadant.

Sista söndagen i oktober. Försöker läsa kurslitteratur men dricker hellre för mycket kaffe och stryker under meningar ur fina “De från norr kommande leoparderna” av Bodil Malmsten. Det regnar över Södermalm idag, men regn är mitt vackraste väder så det gör ingenting. Om några timmar åker jag till Östermalmstorg för att försöka lära mig mer om krinoliner tillsammans med finaste Klara.
01:39 - 24/10/2010

Om modekritik, eller snarare avsaknaden av den.

Den här bloggen handlar, och kommer att handla, mycket om modekritik, eller snarare frånvaron av denna. I april tidigare i år skrev Parisa Amiri en artikel för Nöjesguiden, som gick ut på att under en bestämd tidsperiod undersöka tre stora modebloggare, och hur stor procentuell andel av dessas inlägg som kunde klassas som någon form av kritik. Högst upp hamnade Karolina Skande där nitton av tvåhundra inlägg varit kritiska. Det är, kan vi nog konstatera, inte särskilt många. Några dagar senare skrev Sveriges, i min mening, bästa modejournalist, Daniel Björk en krönika om detta, där han frågar sig vad folk egentligen vill ha ut av modejournalistik, varför det är de okritiska bloggarna som är de största, samt uppmanar de som klagar på bristen på kritisk modejournalistik att “själva bli den där kritiska rösten de saknar”.
Så ja, Daniel, vi ska göra ett försök. Kritisk modejournalistik kan vi dessvärre inte ägna oss åt (ännu) eftersom vi inte är utbildade journalister (och personligen ogillar jag starkt när människor utan journalistexamen kallar sig själva journalister, där tycker jag skribenter är ett bättre ordval) men vi kan, och ska, ägna oss åt kritiskt modebloggande.
Men vad är då modekritik? Kan det klassas som modekritik att skriva att man avskydde Margielas senaste kollektion? Att Lanvins senaste var fantastisk? Nej, det kan det knappast göra. För att någonting ska kunna kallas kritik måste det vara analyserande, refererande och granskande. Annars är det inte modekritik, utan bara subjektivt tyckande. Givetvis är allt som handlar om smak subjektivt, men modekritik handlar om att kunna, i den mån det är möjligt, bortse från de egna preferenserna och kunna bedöma en kollektion, en kampanj eller ett modefenomen så nyktert som det är möjligt, utan att förlora den egna prägeln och den egna tonen. Att kunna se att en kollektion är väldigt bra, trots att man kanske vanligtvis inte alls tilltalas av den designerns estetik, är ett enkelt exempel på en grundförutsättning för att kunna ägna sig åt modekritik.
Varför är då dagens modekritik så bristande? Jag tror det är en fråga som kan besvaras på många olika sätt. Troligen är det en kombination av att mode är ett relativt “nytt” ämne i kulturdebatten, samt ett ämne som enligt många saknar verkligt djup, då mode av historiska och genusmässiga skäl förknippats med lättja och kvinnlig ytlighet. Med anledning av detta lider modevärlden av något jag skulle kalla för bra självförtroende, men dålig självkänsla. Modevärlden verkar lida av ett starkt behov av att ständigt försvara sin existens, och växlar ständigt mellan att degradera sig själva till yta och konsumtion, och att anse mode vara precis lika ifrågasättande, viktigt och mångfacetterat som exempelvis konst, litteratur, film och teater. Detta är givetvis en extrem förenkling jag ägnar mig åt nu, men det blir problematiskt när inte ens modevärlden alltid vågar ta sig själva och sitt ämne på allvar.
Vi har ett antal kompetenta och fantastiskt duktiga modejournalister i Sverige, ingen nämnd, ingen glömd. Men det som saknas är kritiska modebloggare, modebloggare som kanske inte sitter på en examen i modevetenskap eller journalistik, men som vill, vågar och har kunskap nog att ändå vara en kritisk röst. Som på ett tillgängligt och relativt lättförståeligt sätt ifrågasätter, resonerar och analyserar kring mode.
Det är de bloggarna vi vill vara.
NEW POST: Blame It On Fashion - BLUE LACE AND A PINK TOUCH
VIEW POSTS - VIEW PROFILE